Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en kväll mot slutet av sommaren. Man
hade dansat, och efter dansen hade man slagit sig
ner på strandbrädden utanför Lithéns stuga för att
vila. Månskenet bildade en silvervit, dallrande bro
långt utåt vattnet, och en lätt dyning höjde och
sänkte de blanka vågorna.
Det var en stund, som ropade och trängtade
efter poesi, och man bad Zachris, att han skulle
deklamera något stycke, något ur Tegnérs Axel eller
Runebergs Dikter.
Zachris betänkte sig ett par ögonblick, därpå
började han med litet osäker röst föredraga ett
stycke på blandad vers och prosa.
Dikten skildrade ett samtal, som hade försiggått
en vacker, stilla natt mellan den på den höga himlen
framskridande månen och den oroliga havsvågen,
som i ständig, suckande klagan slog mot stranden.
Allt annat hade den natten varit försänkt i djupaste
tystnad. Ingen luta hade klingat, intet hjärta hade
klagat. Vindarna hade vandrat genom skogarna
tysta som spöken, alla luftandar hade slumrat i
lövens kronor. Världen hade haft frid.
»Varför suckar du, våg, där nere i djupet?» hade
då månen frågat. »Varför är du den enda, som rör
sig i oro och klagan, då hela naturen har sjunkit till
vila och blott mina strålar gå fram och åter i
drömlik glans?»
Och vågen hade bett himlens silverdrottning
att inte vredgas på henne, därför att hon alltid!
klagade, alltid rörde sig i suckande oro. Hon kunde
aldrig upphöra att längta mot den strålande höjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
