Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - År 1848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin tand i töcknen, han klyver med ljungeldsstyrka
dimmornas darrande härar. På jorden finns inte
en kraft så väldig, att den kan motstå honom,
skogarnas skumma skuggor och skyarnas skygga skaror
fly för hans blick. Till sist, när han har susat
igenom världen, vitt verkande ljusets verk, när dalens
tacksamma blommor och lundens fågelsång och
människors glada hymner prisa hans gärning, då
sänker han den starka vingen och söker sig trött
en klyfta, där han i stilla frid kan slumra in.
Det var en stark och skön dikt. De, som läste
den, andades upp, liksom befriade från en tung
börda. Ovillkorligen kände man sig förvissad om
att det fanns en vår för människovärlden likaväl
som för ängar och lundar. Ur skyn hörde man
vingslagen av en stor befriare. Skalden hade inte
nämnts hans namn, men man viskade det mellan sig:
revolutionen. Vem annan skulle den starka vinden
vara, som skingrade alla töcken och dimmor?
År 1847 den 24 april offentliggjorde Zachris
en ny vårsång. Han kallade den för Den blå
randen på havet.
Han skildrar där hur han från en bergkulle
vid havsstranden står och ser ut över vikar och
sund. Runtomkring honom smälta drivorna, en
sippa tränger i skydd av ett torrt löv upp ur mullen,
solen skiner, vårstormen förjagar molnen,
begynnande vår märkes överallt, endast havet med sina
vita slätter ligger ännu orörligt. Jätten, som kan
komma jordens klippfasta ’grund att bäva, sover i
bojor. Han ensam vet inte om sin frihets stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
