Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade ingen aning om att han var så
vältalig — han likade att höra sin röst.
Och så var det så härligt att stå här midt
i furuhafvet med sin flicka — om hon så var
den grofva Karin — eller den fina Karin.
Kyssa henne ville han, kyssa!
Som magnet till järn drogs hans arm till
hennes lif.
Men Karin ryckte sig häftigt loss, drog
klädet öfver hufvudet och ilade tillbaka uppöfver
branten — och försvann in i huset.
Sten blef så sårad och så häpen, att han
inte kom sig för att följa henne — något, som
han ju inte heller kunde.
Bland Stens första »hyflingsförsök» hade
varit att lära sig röka cigarett, nu var han
mästare i konsten.
Han blossade flera å rad, medan han
funderade. Visst skulle han fria ordentligt — —
Det var ingen annan råd!
En hederlig karl lät inte en flicka vänta i
åratal och sedan . . .
Nej, det gjorde han inte.
Men han kände sig mycket ädel efter det
beslutet, herre. Mycket ädel.
Hela dagen var krönet tomt.
Sten tyckte, att om han bara fått se Karin
stå dår, skulle hans »offer» varit mindre
kännbart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
