Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
stupade till mörker, kunde den obekantas anletsdrag
så mycket mindre skönjas med fullkomlighet. » •
Hvad grefve Robert upptäckte var likväl nog, att
sätta honom i stor uppmärksamhet. Han blef varse
ett par ögon af den mest uttrycksfulla glans: en fint
bildad näsa: också en mun . . men här vidtog det
ofantliga »enveloppen som den stora halsduken gjorde.
Halsduken var svart, eller åtminstone svartgrön,
hvilket ökade skuggorna kring det hvita anletet.
Man kom efter en liten obetydlig fart till Aspviks
mjölqvarn, och saknade icke känslor för det storartade,
alt här finna sjelfva den gigantiska vallurännan, som
drifver stora hjulet, gå rakt öfver landsvägen, så att
man åker icke mindre än under rännan. Man får ett
begär att huka ned hufvudet, hvilket likväl alls icke
behöfves. Men sedan man väl kommit igenom, ser
man alltid på hvarann, i fall man åker två i bredd;
och det slår sällan felt, att ett litet småleende
beledsagar blicken, likasom med antydan, att någonting
farligt nvss blifvit öfverståndet.
Frun kastade detta lilla, hastigt öfvergående
småleende på sitt resesällskap. Sjelfva halfdagern, som
hindrade delta leende att vara fullt tydligt och
uttryckligt, gjorde det likväl så mycket mera intagande.
»Ja,» inföll Robert, »det är verkligen någonting eget
i denna passage. I Sverige är det ovanligt; men jag
gissar, all utrikes finner man ej sällan dylikt.»
Utrikes? svarade hon. Kan det vara möjligt? jaja!
vidtog hon och runkade smått på hufvudet.
»Jag trodde, alt min fru varit utrikes?» genlog grefve
Robert.
Jag? nej, visst icke.
»Förlåt mig då.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
