Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
större ändring. Någon positiv reform kom icke heller den gången
till stånd, utan det förblef i nära tjugo år till vid det gamla.
Under tiden fortfor dock konsistoriearbetet att växa, och när
Julin-schöldska konkursen 1768 föranledde till tätare, besvärligare och
längre sessioner än någonsin, kände man allmänt behofvet af en
reform, och vid prinsens besök den 30 okt. 1768, då professorerna
uttalade sig om alla möjliga universitetsfrågor, kom äfven
konsistoriefrågan på tal. Linnés starka och slående uttalande har
säkerligen särskildt väckt prinsens uppmärksamhet, och han
begärde då ett yttrande af konsistoriet om hvad som härutinnan
borde åtgöras.1 Den skarpsinnige juristen Olof Rabenius
utarbetade därpå ett förslag redan 1769, men först följande år tog
konsistoriet saken under behandling och anslöt sig då till hans
projekt, hvarpå K. Maj:t den 9 dec. 1771 stadfäste det, dock, som
konsistoriet begärt, blott på prof under några år. Äfven denna
reform kom tyvärr liksom Hermanssons att stanna på papperet.
Den bar inom sig fröet till sin undergång, i det att man icke klart
skilt på verksamhetssfärerna för Majus och Plenum, så att med
god vilja allt kunde dragas under det senare, och som detta
stämde med’konsistoriets egen önskan, behöfdes ej mer för att man
skulle snart vara åter inne i de gamla hjulspåren. Reformen kom
att inskränka sig till, att Minus verkligen gestaltades efter nya
förslaget med äldste juris professorn som ordförande och adjunkter
som bisittare, men Majus blef ett blott namn, faktiskt fungerade
det gamla konsistoriet i sin forna form med alla professorer som
bisittare. Detta var ju ett rent nonsens; också begärde
konsistoriet 1776 att få återgå till den gamla ordningen, och den 15 juli
samma år gaf Rudenschöld härtill ett om ock motvilligt bifall.
Det kan ju vara möjligt, att, som Melanderhjelm sedan
påstod,3 förhållandena af sig själfva så ändrat sig till det bättre, att
sessionerna blifvit mindre besvärliga än fordom, hufvudsakligen
af det skäl att genom fasta tiondesättningar och afrademas
reglering samt hemmanens refning och noggranna kartläggning de
långa öfverläggningarna i en mängd ekonomiska mål nästan
försvunnit, hvarjämte en bättre föregående utredning i inspectura
ærarii och akademikontoret i hög grad lättat slutbehandlingen i
konsistoriet. Men å andra sidan tillkommo en mängd dylika mål
i och med extra statens ständiga växt och institutionernas utveck-
1 Om divisionsfrågans återupptagande på 1760-talet, dess
behandling och lösning samt hela reformens slutliga fall se Afd. 1, s. 468 ff. och
523 ff.
1 Se Afd. 1, s. 527—528.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
