Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
hvars make icke varit vid academien sedan år 1754, då doctor Knös
disputerade pro gradu under professor Benzelstjerna», ty först
disputerades på förmiddagen från 1/210 till kl. 1, hvarunder teol.
adjunkten O. Domey och kandidat Graffman uppträdde som
ordinarie och e. o. teol. adjunkten L. Hallencreutz som extra opponent;
och sedan fortsattes på eftermiddagen från 1/2A till 6, hvarunder
ordinarie opponenten fil. adjunkten O. Hervech och en magister
Holm framförde sina argumenter. Det kan tilläggas, att
teologiska fakulteten nu var så inne i sin uppfattning af att dess grad var
ett kungligt ynnestbevis, att någon promotion för Palmberg icke
sattes i fråga, alldeles som för A. Knös 19 år tidigare, utan ban fick
vänta, tills K. Maj:t 1779 förordnade om en teologie
doktors-promotion och lät äfven Palmberg få plats bland de utsedde
doktorerna, kanske ej minst därför att denne nu sedan 1777 äfven var
teologie adjunkt och således innehade ett officium honorificum.
Den uppfattningen, att en sökande till akademisk lärareplats
skulle styrka sin kompetens till densamma genom ett
disputations-specimen inom något af platsens ämnen, tränger sig småningom
fram i detta tidehvarf och fastslås omsider genom kunglig föreskrift.
Denna disputation pro loco, som den först kallades, var ingalunda
så gammal som universitetet själft, Konstitutionerna af 1655
innehöllo ju ingen bestämmelse om, att en person skulle styrka sin
kompetens före förslagssättningen, därest han ville komma ined å
detta, utan gåfvo den högst besynnerliga föreskriften (kap. 8 § 2),
att sedan förslaget väl var satt, skulle de föreslagne styrka sin
skicklighet »disputando sine præside aut aho quodam sufficienti niodo».
Med skäl hade man funnit detta lagbud alltför besynnerligt och
därför belt enkelt blundat för att detsamma föll i glömska; det var
förgäfves, att Haqvin Spegel såsom prokansler gjorde ett försök
1711 att upplifva bestämmelsen, detta strandade på konsistoriets
starka motstånd, och rådet gaf det senare rätt.1 Lagbudet var
emellertid icke upphäfdt, men klart var, att det var i hög grad
opraktiskt och behöfde ersättas med ett nytt, som stadgade att sökande
skulle speciminera för att komma i fråga vid förslagssättningen,
såvida ban icke tidigare aflagt ett specimen som nu kunde
godkännas. Då konsistoriet 1726 skulle yttra sig i anledning af den
föreslagna revisionen af konstitutionerna, kom äfven denna fråga
på tal, och man beslöt då föreslå, att disputationsprofvet skulle
inskränkas till det fall, att den sökande vore obekant till sin lärdom;
i annat fall vore saken obehöflig, förutom att den ådroge
sökanden onödiga kostnader. Det var väl fullt konsekvent, att följande
1 Se Del 2: afd. 1, s. 399—401.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
