Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Processrätt - Tvistemål eller civilprocess - Om bevisning inför rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1198
3) Den part, som gör gällande ett undantag från det
regelbundna (normala) förhållandet, är bevisskyldig med avseende
å detta undantag, varemot den, vilken åberopar den allmänna
regeln, icke behöver bevisa, att denna och icke ett undantag
föreligger. I vissa fall angiver lagen uttryckligen, vilket
förhållande den vill hava betraktat som regel och vilket som
undantag. Jfr. H. B. 10: 11 och K. F. om nya utsökningslagens
införande etc. den 10 augusti 1877 § 10 morn. 8, vilka lagrum såsom
regel förutsätta betalniiigsaiisvarighet efter gäldenärernas antal.
I andra fall kan utan svårighet avgöras, huruvida ett
lagstadgande har egenskap av regel eller undantag, enär undantaget
alltid äger någon bestämning, vilken regeln saknar.
De tre nu anförda reglerna angående bevisskyldighetens
fördelning gälla endast för tvistemål. I fråga åter om brottmål
hai-Wrede utvecklat regeln i 11. B. 17: 33 på ungefär följande sätt.
Uen anklagande parten i ett brottmål är bevisskyldig för alla
de omständigheter, vilka enligt lag måste vara för handen för
att det brott skall föreligga, för vilket den anklagade parten
åtalats. Kan någon av dessa omständigheter ej styrkas, tillämpas
regeln: »hellre fria än fälla». Skulle den anklagade åberopa
någon omständighet, som, ehuru förenlig med tillvaron av
brottet, likväl är ägnad att förhindra, att straff därför skall följa,
t. ex. att brottet är preskriberat, är den anklagade bevisskyldig i
fråga ojii den omständighet, han sålunda åberopar.
Varken professor Wredes eller någon annans framställning’ av
frågan om bevisskyldighetens fördelning liar emellertid kunnat
på ett uttömmande sätt besvara densamma. Icke desto mindre
torde man dock i förekommande fall kunna hämta åtminstone
någon ledning från ovan angivna regler för bevisskyldighetens
fördelning.
1 det följande lämnas några antydningar om huru
bevisskyldigheten fördelas i fråga om vanligast förekommande
rättsförhållanden.
Avser rättegången äganderätt till fast egendom, åligger det
käranden att styrka laga fång till egendomen. (Jfr. det
föregående sid. 294.) Sedan käranden fullgjort denna
bevisskyldig-het, blir det svarandens sak att, om han likväl bestrider
kärandens äganderätt, i sin tur ådagalägga, att han genom laga fång
från käranden eller någon av hans företrädare i äganderätten
till fastigheten förvärvat en äganderätt till densamma, som har
företräde i förhållande till kärandens äganderätt till fastigheten.
Ex.: A., vilken tvistar med B. om äganderätten till fastigheten
P., styrker i denna rättegång genom ett av X. utfärdat köpebrev
av den 1 juli 1900, att A. inköpt fastigheten. B. företer i sin
tur ett för honom likaledes av X. den 1 sept. 1900 utfärdat
köpebrev å samma fastighet som styrker, att B. vid hösttinget 1900
sökt lagfart å fastigheten, under det att A. först vid vårtinget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
