Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 E. BRÅTE. ATS 10: i
Någon inskrift i ljöÖaháttr förekommer kanske icke.
Rosenberg, Nordh. Aandsliv I, 129 antager denna
strofform i tvänne inskrifter, hvardera innehållande en
halfstrof, nämligen L. 802 [nr. 56] och L. 1431 [nr. 123].
I afseende på L. 802 har emellertid Rosenberg därvid
lemnat de två sista till sin tydning dunkla verserna ur
räkningen, som visa att inskriften är diktad i kviÖuháttr
och antagandet af ljöÖaháttr uti L. 1431 förbjudes af
metriska skäl, se nr. 123, s. 282. Bättre än verserna uti
denna inskrift stämmer den metriska delen af L. 1427,
nr. 122, till byggnaden af ljöÖaháttr och intet hindrar
att uppfatta densamma som en halfstrof af denna strofform.
Till málaháttr kunna de båda 5-stafviga verserna i
L. 870, nr. 68, se s. 172, hänföras.
D. Runversernas metriska ställning.
§ 36. Uti kap. I har jag redogjort för gången af
Sievers’ metriska undersökningar och s. 12 angifvit de
metriska runinskrifternas betydelse för bedömandet af
dessa. Här är stället att tillse, huruvida verserna i de
metriska runinskrifterna följa de regler, som Sievers’ Proben
etc. s. 8 f. uppställer för den fornnordiska 4-stafvelseversen.
För att en jämförelse mellan runversernas metriska
byggnad och Sievers’ nyssnämda regler skall vara möjlig,
måste verstyperna fastställas efter samma grundsatser,
som Sievers tillämpat, och jag har beflitat mig om att
göra detta så godt jag kunnat. Att den af mig efter
Sievers’ grundsatser angifna verstypen är den riktiga, är
därför ej alltid säkert. Sievers går ut från den
förutsättningen, att sammansättningar i allmänhet hafva tonvigten
på första sammansättningsleden. A. Kock, Svensk Akcent
II, har uppvisat, att massor af sammansättningar och
afledningar i det äldre språket lade hufvudtonvigten på
senare sammansättningsleden eller afledningen. Detta
ton vigtsläge har jag i runverserna endast undantagsvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
