Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Kinas bokvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid kan man av texter, vilka av astronomiska skäl kunna säkert dateras
till omkr. 2,300 f. Kr. sluta sig till att redan då en ganska noggrann almanacka
uppgjordes och nedskrevs. De äldsta dokument vi äga, bortsett från enstaka
bronser, som möjligen kunna vara äldre, äro inristade ben- och sköldpaddsbitar från
en dynasti som regerade från 1700—1100-talen f. Kr. På dessa finna vi redan
en ganska god skrivteknik och att fr. o. m. 1100-talet redan längre dokument
förfärdigades ha vi bevis för. En kejserlig prins Chou kung (omkr. 1100), som
erbjöd gudarna sitt liv som en votivskänk för folkets skull, nedskrev sin bön —
vilkens ordalag äro bevarade i gamla urkunder — och inneslöt den i en
stenkista där viktiga statsdokument förvarades. Att i 2:a årtusendet f. Kr.
hovkrönikörer funnits är säkert, och en av Kinas största tänkare, Laotsï (500-talet f. Kr.),
var arkivarie för Choudynastiens rikhaltiga arkiv. Hans samtida Konfucius gjorde
antologier ur förefintliga stora samlingar av folk- och hovsånger, historiska
dokument m. m. Det längre dokumentet såg alltså dagen i Kina senast under 1:sta
årtusendets f. Kr. tidigaste århundraden, troligen betydligt tidigare.
Detta är ju ingen imponerande ålder; från västra Asien och Afrika ha vi
dokument i behåll frår mycket äldre epoker. Naturligtvis skulle man då vänta sig
att vi skulle ha många kinesiska handskrifter i behåll från denna tid och så
kunna bilda oss en föreställning om hur den dåtida boken såg ut. Så är tyvärr
inte fallet, och detta beror på en historisk händelse som Kinas otaliga
bokvänner aldrig upphöra att bittert sörja. Vid feodaltidens avslutning i Kina
inemot 200 f. Kr. och vid Kinas enande till ett stort centralstyrt rike av
modernare snitt, fick enhetsverkets upphovsman kejsar Ts’in Shïhuangti sina
svåraste motståndare bland litteraterna, som förföljde honom med sin bittra kritik
och sin panegyrik av den gamla goda tiden, sådan den framstod i litteraturen.
Kejsaren löste svårigheten genom att 213 anordna en allmän bokbränning, som
tycks ha blivit synnerligen effektiv. Blott ett fåtal böcker gömdes och räddades
av litteraturvänner som därmed riskerade dödsstraff för sig och hela sin släkt.
Denna fatala händelse kom att i flera avseenden bli avgörande för den kinesiska
bokvärldens senare öden.
Å ena sidan kom den att ur innehållssynpunkt bli bestämmande för de
närmaste seklernas andliga verksamhet i Kina och har satt djupa spår i den kinesiska
litteraturvärlden ända intill våra dagar. Genom bokbränningen kom den
kinesiska forntidens litteraturalster, framför allt de av Konfucius samlade och
behandlade dokumenten, att få martyrglorian och, vad som kanske var ännu viktigare,
rariteternas lockelse; under Han-dynastien, fr. 206 f. Kr., inriktade sig hela det
bildade Kina på att uppspåra och rädda vad som undgått bokbränningen, och i
anslutning till detta arbete blevo kineserna vetenskapsmän. En utveckling, vilken
om litteraturen fått fritt utveckla sig säkerligen skulle krävt århundraden,
genomlöptes på ett fåtal decennier. Textkritici och exegeter fullkomligt i nivå med
våra dagars tyskar, fransmän och skandinaver uppträdde, och vad som omkr.
200 f. Kr. stod till att rädda av den gamla litteraturen ha vi i förträffligt förvar
i deras editioner och utförliga textdiskussioner, i sin tur bevarade genom diverse
äventyr till vilka vi strax återkomma. Denna andliga inriktning medförde
emellertid att under många århundraden huvudparten av kinesernas nya tankar och
varjehanda intellektuella resultat framlades i form av allt utförligare kommentarer
och bihang till de klassiska, heliga böckerna; icke blott den rena textkritiken och
exegetiken, utan överhuvud alla filosofiska och psykologiska utredningar i Konfuciansk
anda, lexikografi, paleografi etc. publicerades på detta sätt. Ända intill
våra dagar har den kinesiska litteraturen av kinesiska litteraturhistoria och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
