Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Kinas bokvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3 århundraden kom så papperet. Att det ej med ens lyckades uttränga träet är
självklart och ända fram till omkr. 200 e. Kr. ha vi bevis för att bambuböcker
voro i bruk, vid sidan av pappersmanuskripten. Men givet är att när träskrivningen
efter bokbränningen blott sträckte sig över en tidrymd av 400 år, under
de första 300 tävlande med sidenmanuskript och under det 4:e hastigt undanträngt
av pappersmanuskript, kunde det förråd av träböcker, som uppstod efter den stora
förintelsen, trots den livliga litterära verksamheten, ej bli så oerhört omfattande,
något verkligt större bestånd av trädokument, som kunnat hålla sig till våra dagar,
har man ingen anledning att tänka sig ha existerat. Det, som under dessa fyra
århundraden grävdes fram eller nyskrevs på trä, har längesedan försvunnit. Vad
som rymmes i den kinesiska jorden veta vi ej, som tidigare framhölls, men man
har nog ej skäl att göra sig stora förhoppningar. I Östasien har man ju årligen
perioder av väldiga regn som fullkomligt genomdränka jorden, och de trädokument
som funnits nedgrävda i gravarna torde längesedan ha multnat. Av forntidens
träböcker finnes nästan ingenting kvar; i det längsta trodde man rentav
att man aldrig skulle få se dem i verkligheten utan endast kunna fastställa deras
utseende dokumentariskt. Genom en egendomlig ödets lek ha vi emellertid
besparats denna förargelse. Kinesiska träböcker, om ock få, finnas i behåll och i
västerländsk ägo, t. ex. i British Museum.
Det var nämligen just under bokförvandlingens period, Handynastien (206 f.
Kr.—221 e. Kr.) som Kina började utvidga sitt välde åt Centralasien till, en
trakt som på den tiden ej var en ofruktbar sandöken utan rik på oaser, bebodda
och omstridda av diverse folkslag. Till de kinesiska garnisonerna i nordvästligaste
Kina, nuvarande kinesiska Turkestan, framträngde givetvis endast undantagsvis
de finaste nymodigheterna, såsom siden och sedermera papper som skrivmaterial.
För militära orders, för räkenskaper, kontrakt, kortare brevmeddelanden etc.
fortsatte man på gammalt sätt att skriva på trä, och i den exceptionellt torra trakt
det här är fråga om hade dessa dokument en chans att hålla sig som de ej hade
i egentliga Kina; ökensanden är den finaste konservator som finns. När nu på de
sista årtiondena västerländska forskningsresande genomsökt dessa trakter, ha de
funnit en hel del specimina av träskrifter, Sven Hedin t. ex. och Aurel Stein,
vilka under flera stora expeditioner till kinesiska Turkestan och nordvästliga
egentliga Kina, avslöjat en gammal kulturvärld som legat översandad och väl
konserverad i ett à två årtusenden. Fynden i fråga, vad de kinesiska träskrifterna
beträffar, ha bearbetats och utgivits i faksimil, Steins av sinologiens främste man,
den numera döde Ed. Chavannes i Paris och Hedins av A. Conrady i Leipzig.
De bekräfta helt och hållet den bild av den fornkinesiska boken, som Chavannes
tidigare dokumentariskt rekonstruerat. Det visar sig att medan man skrev
kortare dokument, d. v. s. dokument på mindre än 100 skrivtecken, på trätavlor,
kvadratiska eller åtminstone rektangulära, skrev man längre manuskript på långa
bamburibbor. Bambun har ju rätt liten diameter, och är ihålig, och de något så
när platta skivor man kunde åstadkomma voro i regel ganska smala; för det
mesta skrev man därför bara en lodrät rad på varje ribba, och de sammanbundos
sedan med sidenband eller läderremmar till lagom stora buntar, vilka i sin
tur förvarades i askar. Kuriöst nog hade man strikta regler för ribbornas längd.
De ärevördigaste klassikerna skrevos på ribbor 2 fot och 4 tum långa (den kinesiska
foten var ganska kort), andra rangens klassiker på ribbor på 1 fot och 2 tum resp.
0.8 tum. Denna regel gällde redan före bokbränningen och upprätthölls strängt
vid nyutskrivningarna under Han-tiden. Kejserliga edikt under Han-epoken skrevos
på 2.4 och 1.2 tums ribbor alternerande, varvid man sammanknöt en lång och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
