Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hemberg, Eug[en]. Stenåldershorden. De första människorna på Sveriges
jord. Fri. 1923. 203 s. Ill. 4:50.
I den miljö, som den gamla friluftsmänniskan och jägaren E. Hemberg skapat med tillhjälp
av flitiga studier på botanikens och zoologiens område och egna iakttagelser i skilda ännu
isolerade trakter av världen, har han inplacerat det stenålderns folk, som efter istiden tagit vårt
land i besittning. I enlighet med den senare tidens forskningar förutsätter han att denna
invandring skett i samband med den landhöjning, som ägt rum i och med det att trycket av
ismassorna lättades och en brygga bildades av de nuvarande danska öarna över till »Skania». Till
denna del av vårt land förlägger också författaren sin skildring av det folk, som han kallar
stenåldershorden. Det hela är en fantasifull skildring, vilken städse strävar att ej gå utanför de
råmärken, som vetenskaplig forskning utstakat; och med levande intresse följer man bokens
vackra naturskildringar, brokiga djurscenerier och naturfolkens växlingsrika liv och nog så
illusoriskt framställda kamp för tillvaron. Skildringen av tidens flora och fauna är nog det som ger
den varaktigaste behållningen vid studiet av boken, i all synnerhet som detta meddelas på ett
lätt och livfullt sätt. Något som ibland kanske allt för brådstörtat rycker läsaren ur
tidsmiljön äro de rätt ofta återkommande jämförelser, som hänsyfta på moderna tidsförhållanden.
Boken är att varmt rekommendera, ty den ger en levande och auktoritativ bild av en
fjärran tid, som ännu är föga känd för den stora allmänheten. O. S.
Hertzman-Ericson, Gurli. Huset med vindskuporna. Nst. 1923. 265 s. 5:75, inb. 7:50.
En alltigenom underhållande bok med motiv från Stockholm och skärgården. Ett skickligt
gjort tvärsnitt genom livet i översta våningen i en hyreskasern — med snapshots från
gatan och bakgården. Lyckade karaktärsskildringar. Boken anbefalles åt folkbiblioteken. H. K.
[Lindqvist, Gustaf, pseud.:] Mari Mihi. Ödenas röda slott. Å. & Å.
1923. 245 s. Inb. 6:50.
Ödenas röda slott är Gripsholm, vilket med alla sina minnen från olika tider av vår
historia av författaren liknas vid ett nedärvt släktgods. I åtta berättelser upprullas här scener från
Gustav Vasa, Karl IX, Karl X Gustav, Maria Eleonora m. fl. Det är anekdoter ur historien,
vilka vittna om mycket kulturhistoriskt studium och inträngande i de olika epokernas kynne
och atmosfär, och fabuleringen tyckes hålla sig ganska noggrant till förefintliga källor. Där
förf. är som lyckligast bibringas läsaren en stämning av gångna tider, och den historiskt
intresserade finner här — vid sidan om mera kända händelser såsom den om Maria Eleonoras
flykt — många små mindre bekanta episoder, vilka tyckas framletade ur gamla papper och
berättats med stilkänsla och gott humör. Hj. L—n.
Månsson, Fabian. Sancte Eriks gård. 2. Tiden 1923. 442 s. 8:75.
Fabian Månssons stort anlagda arbete från brytningstiden mellan medeltiden och nyare
tiden har nu hunnit till sin andra del. Sedan han i d. 1, »Den nationella samlingens
födslovåndor» (Tiden 1922, 11:50) genom en skildring av samtal hållna vid ett prästmöte i Mora 1518
lämnat en bred återblick på vad som timat sedan Engelbrekts tid, ger den nu utsända andra
delen, »I den unge Sturens tid», som till formen inskränker sig till att behandla en enda
episod, mötet i Uppsala nyåret 1516 mellan Sten Sture d. y. och ärkebiskop Gustav Trolle, ett
helt tvärsnitt genom svenskt samhälle vid denna tidpunkt. Inledningsvis passar förf. på att i
samband med skildringen av Sten Stures ritt till Uppsala ge en bild av det politiska läget,
främst kyrkans ekonomiska övermakt och intrigspelet vid påvehovet, för att sedan övergå till
en målande och drastisk skildring av Distingsmarknaden i Uppsala och dess folkliv, varefter
framställningen kulminerar i bilderna från Uppsala domkyrka samt det dramatiska mötet där
mellan bokens båda huvudfigurer, riksföreståndaren och ärkebiskopen. Bland mängden av
gestalter framskymtar då och då den unge Gustav Eriksson Vasa. Boken avslutas med bl. a. en
kronologisk översikt över viktigare historiska data under perioden samt biografiska notiser.
Detta är i själva verket typiskt. Vad förf. ger är knappast en historisk roman, det är en till
sin form snarast krönikeartad skildring framlagd som resultatet av grundliga forskningar och en
sällsynt inlevelse i en gången tids hela åskådningssätt lika väl som vardagslivets detaljer. Till
en början blir man kanske tröttad av myllret av siffror och data, namn och släktskapsutredningar,
som radas upp i nästan överväldigande rikedom, men småningom glömmer man det
kanske onödigt otympliga i den väldiga apparaten .och känner hurusom förf. genom sitt
framställningssätt lyckats frammana den stämning av en förfluten tid, som i regel blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
