Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förf. har haft idén att låta Pompeji som ett förhäxat slott med sina invånare återuppstå
till liv ett dygn på året och råkar jämte sin fru in i det brokiga livet för två årtusenden sedan.
Skildringen är livlig och ogenerad, både språkligt och sakligt (Petronius’ antika sedeskildring
har tydligen varit en uppmärksammad förebild); så mycket starkare avsticka de didaktiska
partierna, som tyckas härstamma från någon handbok. Pastichen träder ofta blott allt för tydligt
fram; misstag saknas icke. M. P. N.
Lindström, Sigfrid. Sagor och meditationer. Framt. 1922. 190 s. 4:—.
Det är kända sagor — en eller ett flertal motiv sammansmälta — med ett tillskott för
stort folk att fundera på. Ej barnbok. Legender, historiska händelser eller myter och bibliska
berättelser som sagor. Funderingar som klätt sig i sagoform. Fast sagoformen är ett modernt
uttryckssätt, kan den här ej sägas verka eftergjord utan frisk och mycket njutbar. A. F.
Lundquist, Ernst. Ny vår. Roman. W. & W. 1923. 243 s. 5:50.
En berättelse ur skånska herrrgårdslivet, skriven med ovanligt herravälde över romanens
teknik. Människoskildringen når endast i ett fall djupare. Men boken höjer sig över sina
likar genom ett skälmskt och skarpsinnigt uppslag: två män hålla på att mista sina hustrur,
men återvinna dem i sista ögonblicket genom att handla stick i stäv mot sina teorier om
kvinnan och äktenskapet. Boken präglas av en klok och genomkultiverad mans milda och lätt
humoristiska syn på människorna. Rg.
Martin, Knut. Före äktenskapet. Ett läsdrama. Sv. andelsf. 1923. 139 s. 4:50.
Rör sig om ömtåliga, i sak tänkvärda ting: hur en fader av egoism vill driva sonen bort
från en ren kärlek medelst utsvävningar, varvid ynglingen genast blir märkt för livet. Den
konstnärliga behandlingen är emellertid icke stark, föredraget är exalterat och ordflödande, även
om äkta känsla ej saknas och man får någon sympati för ett par av figurerna. F. V.
Melander, E[mil]. Andemakter. Syn och sägen från jämtskogars gömslen.
Nst. 1923. 322 s. Ill. 6:75, inb. 8:50.
E. Melander har tagit sig för att försöka sammansmälta till ett helt så pass olikartade ting
som a) traditioner från en jämtsocken, sannolikt åtminstone bitvis historiska, b) folkloristiska
sägenmotiv och trosföreställningar, c) religiöst känslofrosseri med stark dragning åt
frikyrklighet. Resultatet är, som väntas kan, en utomordentligt ojämn och oredig framställning av
fantasi och verklighet om vartannat, en sorts romantiserad kulturhistorisk berättelse av enklaste
slag och med en stor procent folkliga föreställningar om övernaturliga ting. En tydligen
åsyftad stämning av klärobskyr skogsmystik misslyckas fullständigt, trots att skogsrå och vitra
nämnas på varannan sida. — Lika värdefullt som det är med sakliga och vederhäftiga
uppteckningar av den tro och sed, den saga och sägen, som ännu lever bland folket, lika beklagligt
är det att se våra folkminnen missbrukade som rafflande ingredienser i en gottköpsroman. O. B.—Z.
Olsson, Fanny. Legend och krönika. W. & W. 1923. 160 s. 4:25.
»Legenderna» om madonnan, Josef o. s. v. äro allt för gemytslösa och tomma för att ha
något berättigande, och om än ett ett par andra stycken stå på något högre plan — en viss
folkkultur kan ej frånkännas förf. — är boken dock knappt avsevärd. F. V.
Smirnoff, Karin. Ödesmärkt. Skådespel i fyra akter. A. B. 1923. 122 s. 3:75.
Felet med Karin Smirnoffs nya skådespel är, att det inte är dramatik, det är dramatiserad
prosa. Efter hennes förra arbete (»Makter», 1922) hade man väntat något mera och bättre.
Där spårades en viss dramatisk talang. Här flyter handlingen tunn och tam. Språket är
visserligen ledigt och naturligt och tidigare fallenhet för finska ordvändningar bortarbetad, men
man saknar kraft och skärpa i replikskiftet. — Ämnet är som vanligt mörkt: en olycklig mans
kamp intill döden mot sina perversa böjelser. Huvudpersonen är på det hela taget väl, fast
kanske inte så tydligt tecknad. Men man frågar sig ovillkorligen, om det över huvud taget
vore möjligt att av rollen skapa en levande människa — eller av boken ett levande skådespel. O. B.—Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
