Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böcker för barn och ungdom julen 1923
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur renons på omedelbar humor vi svenskar äro kanske märks allra bäst när vi
skola berätta för barn. Se t. ex. en hel del av beskrivningarna och bilderna av
troll — detta slags sagofigurer äro mycket moderna — i vilka en steril fantasi
endast förmår hopa rysligheter som inte torde fresta ett enda barn vare sig att
dra på munnen eller att känna någon kall kåre utefter ryggen. Det må för resten
erkännas, att de texter illustratörerna få sig förelagda ej äro på något sätt
inspirerande. Men om åtskilliga av bilderna kan man säga, att många av de
barnteckningar och målningar som i höstas utställdes hos Gummeson i Stockholm,
voro dem mycket överlägsna.
Att skriva och att illustrera sagor är den svåraste eller den lättaste konst —
det beror på hur man tar uppgiften. Men om någon litteraturart fordrar inspiration
och fantasi, så är det sagan, och ingen blir därför utan dessa så dålig som
den. Häromdagen sade mig en av pioniärerna i fråga om barnens jultidningar
och andra häftespublikationer, att hon är starkt betänkt på att lägga ned det hela,
ty arbetsförhållandena äro så olika mot förr. Ty, som hon sade, den mer och
mindre ansvarslösa massproduktionen verkar neddragande ej blott på barnens
omdöme och smak utan även på författarna och konstnärerna. »Alltid kan man väl
hitta på en saga» eller en berättelse, tycks för mången vara den enda kompetensen.»
Saken berör ju som nämnt icke biblioteken, men de som genom dem träda i
förbindelse med föräldrar och barn kunna agitera för verkliga böcker i stället för
alla dessa småhäften. Jultidningar, i synnerhet om man kunde få upp dem till
deras ursprungliga nivå, böra naturligtvis finnas och möjligen någon julkalender
samt, för prisbillighetens skull, ett eller annat sagohäfte av god kvalitet. Nu lär
det emellertid i regel tillgå så, att till samma barn inköpas ett tiotal eller flera
häften och att således på dessa offras en summa tillräckligt stor för en riktig bok.
För de allra minsta av bilderböckernas publik vill jag varmt rekommendera
Dalahästen, berättad och ritad av Annie Bergman (Eliassons konstförl., inb. 2:50).
Den är precis som bilderböcker skola vara: klara, rediga bilder, enkel, lättfattlig
och rolig text, som barnen utan all ansträngning lara sig utantill; så har den
tjockt och bra papper och stadigt band, och sist men ej minst, den är gjord av
en god och kunnig konstnär. — För samma åldersklass har vidare utkommit
Lasse och Nasse av Ruth Jung (W. & W., inb. 3:25). Det är en lustig liten
saga, berättad på vers, okonstlat och med ett i allmänhet gott ordval; dock kunde
upprepningen av rimmen Mamma — med detsamma fyra gånger å rad kunnat
undvikas och språkbehandlingen på ett par andra ställen ägnats mera omvårdnad.
Bilderna äro också på det hela taget bra och roliga, men på ett par av dem
äro Lasses pappa och mamma rena karikatyrer. Man får över huvud taget
det intrycket att Ruth Jung har en god blick för vad som fordras i ord och bild
för att på ett naturligt sätt roa småttingarna, men att utförandet blir en smula för
lättvindigt, så att man i stället för den sant konstnärliga enkelheten får den
nonchalanta.
Samma omdöme skulle jag vilja överföra på den av signaturerna Anton och
Borax utgivna barnboken med den mera tillkrånglade än roliga titeln Såsom
morgonvälling och änglamat för små munnar tillagat (W. & W., inb. 4:25).
Texterna äro visserligen korta och lättfattliga men alltför abrupta; de äro av det
slag som på barn göra ett snopet intryck: Var det inte mer? — en fråga som
egentligen drabbar innehållet. Att på tre bilder å rad få se samma katt —
visserligen en aning smalare för var gång — men ingenting mer tycka barn inte är
roligt. Man märker så väl, att författarna ej ha någon intim personlig erfarenhet
av småbarn (Jämför t. ex. Kattresan av Arosenius!). De ha — som förlaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
