Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 ERIK LINDSTRÖM.
och nu bredde ut sig i ljuset. »Utvecklingen förbereddes från flera sidor —
den brot man icke mot, om man ville uppnå något. Den var som en bunden Iag
om växtkraft i tillvaron, en okuvlig gudstanke, som lopp genom det hela. Nu
förde den honom och hans i elden, och när den ryckte fram, fick ingen sitta
hemma. Ett så stort och ljust kall hade ännu intet samfundsskikt ryckt fram
med, de skulle för alltid göra ända på den skammen, att människosnillet satt
och vägde rymdens klot men glömde att väga ut brödet rättfärdigt.»
Det är en fredlig omvandling det ännu gäller, och Pelles ideal är innerst
inne uttryckt så: »––––––hemmets enkla tanke, förd ut till att omfatta det
hela.––––––Som ett gott och kärleksfullt hem, där ingen rände kull den
andre, skulle världen vara, — mera invecklat var inte det hela!» Pelle märker
nog att det tar emot. Dels att det finns krafter, som inte vilja tämjas, som
inte vilja följa utvecklingens långsamma Iag, dels att de vunna vinsterna kunna
göra själen trög och belåten. Men han står till slut som segraren, i förbund
med den soliga, kraftsvällande våren, och han får sitt monument i den för
stunden hänförde vapenbroderns Mortens stora verk om honom och den klass
han företräder: »Pelle Erobreren». Det är slutvinjetten. Att Morten kom
att svalna i sin hänförelse är en annan historia.
Det varmaste intrycket får man av förhållandet mellan lille Pelle och
Lasse-skildrade människor fyller den. Men det kan inte förnekas, att det är folket
av gammalt snitt eller barnen, som diktaren lyckats göra mest levande och
framför allt mest fängslande. Det får icke glömmas, att Pelle är årsbarn med
honom själv. Barndomens och ungdomens möte med originella och mångsidiga
människovarelser har skänkt diktaren hans bästa stoff. De äro inte stöpta i
samma form vad känsla och åskådning beträffar, och den enes folkliga visdom må
ha aldrig så starkt släkttycke med den andres, de leva dock sitt eget liv och
ha sin egen tro.
Det varmaste intrycket får man av förhållandet mellan lille Pelle och
Lassefar. Den lille sluter sig till den gamle hj ärtegode, naivt vise fadern och ser
upp till honom som till Gud Fader själv. Rörande berättas, hur pojken
börjar få upp ögonen för hur lite den gamle ryktaren kan skydda honom gent»
emot livets vedervärdigheter, hur han tar sitt öde i egna händer och lär av
livet, men alltid hänger fast vid den gamle med innerlig kärlek. Och vad mer
är. Ingen läsare tvivlar på att livets lärdomar skulle föga gagnat Pelle eller
gjort honom till den han blev, om inte gamle Lasses stilla och goda väsen,
kärleksfulla omsorg och barnsligt kloka ord satt spår i hans unga sinne.
Och vilken betagande friskhet strömmar det inte ur Pelles upptäcktsfärd ut
i världen, huru trång denna än till en början är. Vallpojkens strövtåg inom
sitt lilla revir bjuda på ständigt nya förunderliga rön och erfarenheter, med
alla sinnen tas intrycken upp och bli till en oskattbar rikedom. Denna tid
lyser trots all pinande möda och hotfull fara från alla håll med en daggig glans,
som ingen kan undgå att förfriskas av, när han följer Pelles barndomsår. Pelle
i språng över betesmarkerna eller uppkliven mellan hornen på en jättestor oxe
och med full hals skrålande visor om olycklig kärlek och hemska massmord
eller tagande en hård törn med den upproriska boskapen, allt är skildrat med
samma levande sinne för barnets friska omedelbarhet och rika förmåga att
avvinna även en sträng tillvaro kostbara upplevelser och glädjeämnen.
Samma drag går igen i flera småberättelser och i Ditte Menneskebarn.
Kring barnets centrala värld grupperar sig en annan, än sträv och bister,
grym och brutal, än godmodigt roande och innerligt andaktsfylld. Alla
stämningar tona samman, och livet självt får i stort sett anklaga eller uppbygga,
författaren griper blott sällan in med egen tendentiös kommentar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
