Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grefve Virsén gick med häftighet fram till bokhållaren.
»Klockan sju i morse skickades ni till Rådan, och nu
är hon öfver tolf!» ropade han; »brukar ni alltid vara så
punktlig i uppfyllandet af edra skyldigheter?»
Höfligt, men icke krypande, började Albert gifva den
höge husbonden samma förklaring, som han nyss gifvit
inspektoren, men fick ej tala till punkt.
»Ni vet,» inföll grefven, »att jag endast omgifver mig
med ordentligt och påpassligt folk ... Ingenting får
uppehålla mina underhafvande i deras ärenden, så kärt det är
dem att förblifva i min tjenst!»
Grefve Virsén, en af vårt lands utmärktaste statsmän,
var derjemte en ypperlig landtbrukare, men också en sträng
ordningsman, som icke såg genom fingrarne med någon,
eho det månde vara.
Bäst han nu stod så der och temligen högljudt lexade
upp den unge mannen, sprängde en eldig fuks förbi, på
hvilken satt ett ovanligt högväxt och smärt fruntimmer i
den prydligaste riddrägt.
På några famnars afstånd från de ordvexlande kastade
ryttarinnan om sin häst och närmade sig i sakta skridt den
manliga gruppen samt stannade framför dem med en artig
böjning på hufvudet.
»Om förlåtelse, mina herrar!» sade hon med en stämma,
lika mycket upprörd af förtrytelse som af den häftiga ridten,
»jag tyckte mig höra, att den unge herrn der fick bannor ...
I fall han får dem för min skull, skulle det djupt bedröfva
mig, som varit enda orsaken dertill ... Jag vågar likväl
hoppas, att han inte måtte röna alltför stora ledsamheter
för det han uppfylt sin pligt både som menniska och
kavaljer.»
Ledsagande dessa ord med en ny intagande bugning,
gaf hon hästen ett slag af ridspöet och jagade bort som
blixten.
De fyra herrarne sågo förvånade efter henne.
»Hvem var den der damen?» frågade grefven; »det
var den ståtligaste qvinna jag sett!»
»Var det en engel från himmelen?» suckade Albert,
insugande med vällust dammet, som hästhofvarne lemnat
efter sig.
»Var det en syn ur helvetet?» mumlade grefvens
följeslagare, stirrande utåt vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
