Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Hertigen av Marlborough - Anmälda böcker - Winston S. Churchill, Marlborough, His Life and Times
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIGEN AV MARLBOROUGH
denser av för England livsfarlig art. Och
båda hade de fått skörda otacksamhetens
bittra skörd. Det torde kunna ifrågasättas,
om det icke är just denna inre
samhörighetskänsla, som slutligen förmått Churchill att
fatta pennan. Hans apologi för Marlborough
är således icke att anse som en mer eller
mindre tillfällig utflykt på
historieskrivningens marker. Den bör snarare betraktas
såsom liggande på precis samma linje som
”The World Crisis”, hans stora apologi för
sig själv.
Dessa reflexioner äro grundade på
allmänna intryck under läsningen av Churchills
bok. Deras berättigande kan kanske
ifrågasättas. Anmälaren vill med dem också endast
fästa uppmärksamheten på att Churchills
nästan fanatiskt apologetiska omdömen om
Marlborough möjligen kunna sammanhänga
med hans känsla av ett inre personligt
engagemang i de företeelser han skildrar och
att denna känsla i så fall från början
omöjliggjort varje objektivt betraktelsesätt.
Mellan Marlboroughs tid och hans stridbare
ättlings ligger en lång utveckling, som bland
annat passerat den viktorianska epoken. Och
detta skede betraktar Winston Churchill med
rynkade ögonbryn. Han talar med en
fnysning om ”the triumphant serenity of the
Victorian age”. Det var en tid, då man
bedömde det förflutna lika strängt som styvt,
lika opsykologiskt som självgott. Då levde
bland andra en historiker, som skrev ett
sedermera klassiskt vordet arbete om Englands
historia och som därmed inhöstade mycken
berömmelse och en icke blott för tidens
förhållanden ovanligt fet check av sin
förläggare. Hans namn var lord Macaulay. Och
mot honom är det, som Churchills vrede i
första hand riktar sig. I sitt berömda arbete
gav nämligen Macaulay en minst sagt
ofördelaktig bild av Marlborough. Senare
historiker ha icke ogärna gnolat på samma
melodi. Winston Churchill upplyser oss nu,
att Macaulays bild är fullkomligt felaktig,
och släpar fram massor av material för att
bevisa detta. Han säger dessutom ifrån,
att Macaulay vid teckningen av sitt
Marl-boroughporträtt förfarit på ett sätt, som
anstår varken en historiker eller en
gentleman. Han har nämligen icke bara behandlat
sitt material med upprörande godtycklighet,
han har även avsiktligt förvrängt och
förfalskat det. Han har med andra ord ljugit.
Stackars lord Macaulay har råkat illa ut.
Winston Churchill släpper honom icke för ett
ögonblick ur sikte. Han är infamt påpassad.
Han hinner icke resa sig efter ett
fruktansvärt slag förrän han får ett nytt. Apologien
är genomförd med konsekvent och ständigt
stegrad kraft. Marlborough är i Winston
Churchills ögon icke blott Englands kanske
främste krigare och diplomat, som genom
sina segrar lade grunden till dess
parlamentariska styrelsesätt och tryggade Europas
frihet. Han är även en stor och fläckfri och
beundransvärd människa. Historien om de
femtusen punden är ingenting att uppröra
sig över. Att han icke förslösade dem, länder
honom bara till heder. Att han svek Jakob II,
kan man icke heller klandra honom för. Det
var endast ett utslag av hans publika
samvete, av hans omsorg om Englands frihet och
den protestantiska trons sak. Och hans senare
stämplingar mot Vilhelm III voro inga
stämp-lingar, ty påståendena därom grunda sig på
förfalskat material. John Churchill har
ingenting att förebrå sig. Hans samvete är utan
belastning. Det är icke han, som skall brinna
i skärselden, utan Macaulay.
Det är nu ingen fråga om att icke
Churchills bevisföring är lika bestickande
som hans patos är charmerande. Det är
heller ingen fråga om att icke hans grepp
om sitt ämne rent mänskligt sett är
betydligt mera sympatiskt än många av de griniga
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
