Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - W. Somerset Maugham: Boksäcken. Novell. Översättning av Louis Renner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKSÄCKEN
naturlig kunde man aldrig övervinna en förnimmelse
av att hon djupt inne i sitt hjärta gömde och
bevakade, inte en hemlighet utan ett slags själens
privatangelägenhet som ingen levande varelse
någonsin skulle tillåtas få vetskap om. Det var som om
hon hade en inre kärna av... av oåtkomlighet. Jag
vet inte om jag har uttryckt mig tillräckligt tydligt.
— Jo. För mig.
— Jag tillskrev detta den egendomliga uppfostran
hon hade fått. De talade aldrig om sin mor, men
på något sätt fick jag ett intryck av att hon hade
varit en av dessa neurotiska känslokvinnor som
ödelägger sin egen lycka och är en förbannelse för alla
som kommer i närmare beröring med dem. Jag
misstänkte att hon hade fört ett ganska lättsinnigt
liv i Florens, och det slog mig att Olives älskliga
sinneslugn kom sig just av att hon redan som ung
hade varit tvungen att disciplinera sin egen vilja,
att att den där inre oåtkomligheten som jag nyss
talade om var liksom ett citadell som hon hade
byggt för att skydda sig mot vetskapen om alla
slags skamligheter. Men naturligtvis var det något
hemskt lockande med den. Det var egendomligt
hänförande att tänka sig att om hon älskade en och man
var gift med henne skulle man äntligen kunna tränga
rakt in i det gömda hjärtat på det där mysteriet.
Och man kände alt om man kunde dela
hemligheten med henne skulle detta bli liksom en den
saligaste uppfyllelse av allt vad man någonsin hade
önskat sig i livet. Himlen skulle vara med däri. Ser
ni, jag hade samma intensiva längtan till det där
hemliga rummet i hennes själ som Blåskäggs hustru
till den förbjudna kammaren i slottet. Vartenda rum
var öppet för mig, men jag skulle aldrig få någon
ro förrän jag hade kommit in i det där enda som
var låst och förbjudet för mig.
Min blick fångades av en chik-chak, en liten brun
husödla med stort huvud, som salt orörlig högt uppe
på väggen. Det är ett vänligt, sällskapligt litet djur,
och man blir glad när man ser det i ett hem. Ödlan
vaktade på en fluga. Plötsligt gjorde den ett snabbt
anfall och när flugan oskadd flög i väg föll den
med ett slags knyck tillbaka i sin sällsamma
orörlighet.
— Det var också en annan omständighet som
kom mig att tveka, fortsatte Featherstone. Om jag
friade och hon sa nej, skulle hon kanske inte vilja
alt jag kom till bungalown på samma sätt som förut.
Och den tanken kunde jag inte uthärda. Jag skulle
i så fall ha blivit fullständigt förtvivlad, för jag
trivdes så innerligt bra där. Och jag var så lycklig
bara över att få vara tillsammans med henne. Men
ni vet ju alt man ibland inte är herre över vad man
gör. Jag friade ändå till slut, och det var nästan
av en slump. En kväll efter middagen när hon och
jag ensamma satt på verandan tog jag hennes hand.
Hon drog den genast till sig.
”Varför drog du undan handen?” frågade jag.
”Jag tycker inte om att någon rör vid mig”, sa
hon. Hon lade huvudet lite på sned och log. ”Är du
sårad? Det ska du inte bry dig om att vara. Det
är bara en löjlig känsla jag har. Jag rår inte för
det.”
”Jag undrar om du någonsin har förstått att jag
tycker förskräckligt mycket om dig?” sa jag.
Jag bar mig naturligtvis mycket bakvänt åt, men
jag hade aldrig förr friat till någon. Featherstone
lät höra ett litet ljud som inte precis var étt skratt
och inte precis en suck. Och vad det beträffar har
jag sen aldrig heller friat till någon. Olive teg en
liten stund. Sen sa hon:
”Det gläder mig mycket att du tycker om mig,
men jag tror inte jag vill att du ska göra mer
än så.”
”Varför inte?” frågade jag.
”Jag skulle aldrig kunna lämna Tim.”
”Men antag att han gifter sig?”
”Det kommer han aldrig att göra.”
Nu hade jag gått så långt att jag tyckte jag gärna
kunde fortsätta. Men min strupe var så torr att
jag knappt kunde tala. Jag skakade av nervositet.
”Jag är förskräckligt kär i dig, Olive. Mer än
något annat i yärlden önskar jag att du ville gifta
dig med mig.”
Hon lade sakta sin hand på min arm. Det var
som om en blomma fallit till marken.
”Nej, käre vän, det kan jag inte”, sa hon.
Jag satt tyst. Det var svårt för mig att säga vad
jag ville. Jag är av naturen blyg. Hon var flicka.
Jag kunde inte gärna tala om för henne att det inte
var riktigt samma sak att leva tillsammans med
sin make som med sin bror. Hon var sund och
frisk, hon måste ha längtat efter att ha barn. Det
var orimligt av henne att kväva sina naturliga
instinkter. Det var ett upprörande slöseri med hennes
ungdom. Hon var den som först bröt tystnaden.
”Låt oss aldrig mer tala om det här”, sa hon.
”Har du någonting emot det? Vid ett och annat
tillfälle har jag nog tänkt att du kanske var kär i mig.
Tim märkte det. Och det gjorde mig ledsen, för jag
var rädd att det skulle göra slut på vår vänskap.
Jag vill inte att det ska bli följden, Mark. Vi trivs
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
