Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Beijer: Trälen Melkolv. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD BEIJER
En dag i april var han på det klara med sig
själv. Gök och Torhall skulle resa om en
månad. Man höll just på med att sätta skeppet
i stånd på Trandelsbol, som låg vid sjön. På
kvällen samma dag, när aftonmåltiden var
slutad och man beredde sig att gå till vila, tog
Melkolv sin yxa och sköld från väggen och
gjorde sig färdig att gå ut. Alla förvånade sig,
ty han brukade aldrig röra sina vapen. Torger,
som var inne, frågade vart han skulle gå.
Melkolv svarade, att han hade ett ärende till en
utgård och att han ville gå redan i kväll för
att vara där tidigt på morgonen. Torger
kastade en blick på vapnen. Melkolv svarade
att det gick så mycket löst folk i skogen. Vid
dörren vände han sig om och tog farväl av de
innevarande. Särskilt riktade han sig till
Torhall, men denne var så förargad på honom
för hans motvilja mot Gök, att han knappt
besvarade hans hälsnihg.
I vanliga fall skulle det ha väckt ond
misstanke att en man gick ut väpnad vid
denna tid på dygnet. Men Melkolv stod
utanför sådana misstankar.
Han hade fyra timmars väg framför sig.
Det var redan mörkt när han kom ut. Himlen
var molnfri och stjärnorna gnistrade. Om en
stund gick månen upp. Han erinrade sig hela
sitt liv, mätte det med sitt beslut och såg, att
det var rätt, det han tänkte göra. Han kom att
tänka på munken, som han hade sett spikas
på ölfatet, och för första gången tyckte han
sig förstå honom. Han hade givit sitt liv för
något, som betydde mera. Och för Melkolv
betydde det mest att rädda Torhall från Göks
onda inflytande. Han kände ynglingen. Fick
han mogna ännu ett par år, skulle ingen föra
honom på avvägar.
Vid midnatt nådde han Trandelsbol. Hela
gården sov. Han gick fram till sovstugan och
hankade hårt på dörren. En sömnig röst
frågade vem det var.
— Melkolv på Torhallstad i ärende till
Gök Trandelsson.
Rösten ekade mellan husen. Natten var
kylig och stjärnorna gnistrade. De yttersta
taksparrarna på huvudbyggnaden hade
formen av en drake. Melkolv såg hur månen
tecknade dess huvud i skuggan på marken.
Gök klädde sig hastigt och tog av
försiktighet vapnen med, när han gick ut. Han såg
Melkolv stå rustad i månskenet mitt på
gården och förstod i vad ärende han kommit.
Men han var inte rädd för gubben. Han gick
fram emot honom med skölden framför sig.
Han räknade sig själv som given segrare i
händelse av strid. Han skulle just fråga vad
ärendet gällde, då Melkolv sprang emot
honom med höjd yxa.
Gök räknade inte med den väldiga och
plötsliga kraften i Melkolvs anfall. Han tog ett steg
bakåt för att få tid att parera, men innan han
hunnit måtta ett hugg, hade Melkolv drivit
sin yxa genom hans sköld och in i huvudet.
Gök föll död.
Melkolv blev även denna gång förfärad
över vad han gjort, men han sprang inte. Han
lät yxan falla till marken. Förkrossad föll han
ned i bön. Han bad så innerligt som han gjort
i sin ungdom. Snart visade sig madonnan för
honom. Hon kom emot honom över
gårdsplanen. Och hon log emot honom ...
Göks bror Grim anade oråd. Han beväpnade
sig med ett spjut och gick ut. När han öppnade
dörren, fick han se broderns lik på marken och
Melkolv, som knäböjde framför det och
stirrade ut i rymden. Han drev spjutet i ryggen
på Melkolv, som föll död på marken. I
handen slöt han sin rosenkrans med ett fast grepp.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
