- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / December 1937 Årg. 6 Nr 10 /
783

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paul Claudel: Vers i landsflykt. I svensk tolkning av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VERS / LANDSFLYKT

VIII.

Tag åter detta pund som Du en gång mig gav!
Bankiren vet ej dess notering och valuta.

Nu har jag överallt försökt att mäkla, pruta,
men ingen tog det. Jag fick intet ut därav.

Dess prägling och metall tycks ej bestå kontrollen.
Det kännes tungt i handen. Mer vet inte jag.

Jag har ej slarvat bort det. Kom i morgon dag,
så lämnar jag tillbaka slanten hel och hållen!

Placera själv det kapitalet! Var så god!
Tag det! Din vinningslystnad är ju legendarisk.
Frukt får Du ur all jord, förtorkad, vild, barbarisk . . .
Tag åter allt Du mot min vilja mig bestod!

Jag är en åkerman vars tegar aldrig blomma.
Av mina händers arbete finns intet kvar.

Den dag Du kräver Ditt, står jag där blott och bar.
Vad jag har gjort? Se, mina händer äro tomma!

IX.

Infanterist, marsch! Intet annat återstår.

Vadan och vart jag skall, hur vägen var i går
och blir i morgon, slätt och skog, de branta stupen,
bäcken som följt mig nyss och nu är undanlupen,
intet får bringa vandrarns hjärta i sin makt,
blott vidden han med varje steg tillryggalagt,
vägens ackord som jämt i samma rytmer väves . . .
Blir luften ljum av något mänskligt ljuvt, förgäves
det lockar (ty mot himlens höstligt klara loft
stiger från blad jag trampar på en köttets doft,
dock ej så stark, o själ, som dessa rosors pina!).
Bakom mig svarta och framför mig gredelina
skuggorna leka, minskas, växa — utan makt
att rubba med ett grand den långa marschens takt.
Nu faller tystnad djup, och fälten äro nakna.
Den som har vägen kvar, har intet mer att sakna.
Hans visshet, ljuv för vandraren: vid vägens slut
en solnedgång, där kväll och morgon släckas ut!

783

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 18 14:30:19 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-10/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free