Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Lucia. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
varje gång hon såg fröken Ulla vända bort
ansiktet för att inte visa någon att hon drog
på mun, exempelvis vid någon löjlig
olyckshändelse i köket. Och hurdan var hon i sitt
arbete? Fru Fahlstedt visste det inte, men
Olsson kunde tala om, att där var hon
redbarheten och punktligheten själv, fast
arbetskamraterna hade förstås dragit sig ifrån henne,
därför att hon stötte bort dem med sitt slutna
och kyliga väsen.
Kanslivaktmästaren stod och tänkte på allt
det där medan han såg på snön som låg på
gatan och på taken och träden. Och han
jämförde fru Fahlstedts iakttagelser med sina egna
erfarenheter. Och nog saknade han den tid då
fru Grönhagen levde och notarien var en glad
människa, om också omåttligt forclringsfull
och pedantisk. Det dög inte att slarva med
någonting ens då, men på den tiden kunde
man i alla fall få honom på gott humör med
ett piggt svar eller ett litet skämt. Det gick
inte nu. Den tiden var förbi då notarien stack
in huvudet genom dörren till
portvaktslägen-heten och frågade fru Olsson hur hon och
barnen mådde och ibland hade med sig
presenter åt dem. Han sa alltid något lustigt, och
fru Olsson måste ständigt berätta för sin make
vad notarien sagt just den dagen och vilket
svar hon själv hittat på, och hennes svar var
ofta inte sämre än notariens infall, för Hildur
var munvig och snarfyndig som de flesta
ros-piggar. Hon var nämligen från Roslagen. Nu
vågade ingen skämta med notarien, för han
drog inte på munnen ens när hans
överordnade behagade skratta. Han var mycket aktad
och avhållen, han var enastående i sin
pålitlighet och grundlighet, men man var glad när
han inte var närvarande, han spred alltid
liksom en iskyla omkring sig när han kom.
Endast en gång hade han i förtroende sagt
till Olsson, att han sörjde därför att han inte
förstått sin lycka och inte begripit vilken
värdefull varelse han ägt i sin hustru förrän
just när hon höll på att dö. Han hade tagit
allt det goda som någonting självfallet, utan
att närmare tänka över vilket djupt och fint
väsen som gick vid hans sida, han hade låtit
många dyrbara ögonblick gå förlorade, han
hade blivit straffad därför att han levt med
bindel för ögonen. Nu kunde ingenting rättas,
nu var det för sent, han kunde aldrig bli glad
mer, man fick ta straffet på sig.
Kanslivaktmästaren förstod inte det där. Det
var nog fint och vackert tänkt, men det
fattades något i det. Olsson kunde inte klargöra
för sig vad det var, men naturligtvis kunde
Hildur det. När han berättade för henne vad
notarien sagt vid det tillfället sa hon, att det
var ju så enkelt alltsammans! Den stackars
notarien gick alltjämt omkring som en annan
blindbock med bindel för ögonen. Han hade
ju bara kommit underfund med att han gick
med bindel för ögonen, men han hade inte
tagit av sig den där bindeln ännu, se! Det var
det som var felet.
Enkelt! Blindbock! Olsson blev förolämpad
å notariens vägnar. Han tålde inga lättvindiga
förklaringar när det gällde en människa som
han värderade så högt. Han såg på sin hustru
och sa strängt: Tyst, kvinna! Hon begrep inte
det här. Nog var hon flink i huvudet och
i tungan, gunås, men notarien var en fin och
bildad man med nobel karaktär. Han tänkte
mycket djupare igenom saker och ting än vad
Hildur ens kunde föreställa sig. Och han
slingrade sig inte undan en svårighet med lättfunna
ord. Han gick en mödosam och rak väg, hör
det och tig sen, kvinna! Här slog hennes
snusförnuft slint, begrep hon inte det? Kvinnor
var alltid så snusförnuftiga när det gällde
mäns sorger och arbete, och de var det för
att de inte begrep det ett dyft. Olsson blev
än en gång upprörd när han tänkte på det
där. Du ska få se att jag får rätt! sa Hildur.
Det var möjligt, menade Olsson, men när
notarien visste något som Hildur också visste, så
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
