Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Gunnar Björling - Anmälda böcker - Björling, Gunnar, Urval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
GUNNAR BJÖRLING
1.
Till den lyriska modernismen hinsides
Bottniska viken står vår egen i en
tacksamhetsskuld, som det kan vara värt att poängtera
starkare än hittills varit fallet. Gammal är
ändå äldst, och det är ingen hemlighet, att
den lyriska nyorientering, som kännetecknade
ingången av trettiotalet hos oss delvis
profiterat av impulser från finländskt håll.
Tydligast är det inflytande, som Edith Södergran
och Elmer Diktonius utövat; men även andra,
till exempel Rabbe Enckell och den tidigt
bortgångne Henry Parland, ha säkerligen inte
varit utan betydelse för vissa inhemska lyriska
initiativ.
Personligen vill jag bekänna, att jag från
början med stor tvekan närmade mig de
modernistiska manifestationerna i Finland,
och jag kan än i dag långtifrån restlöst
acceptera dem. De puerila överdrifterna, det
över-maga och krampaktiga, det uppblåsta och
självsvåldiga hos mycket av den lyrik, som
såg dagen i Quosegogruppens läger, ligger
i öppen dag. Mycket var, sanningen att säga,
intet annat än kejsarens nya kläder. Men dessa
reservationer skola, hur litet de än kunna
negligeras, ej komma oss att bortse från den
friska vilja, den håg till landvinning, som
likväl kännetecknat denna stridbara litterära
grupp. Linjerna böra vid detta laget kunna
skönjas klarare, bardalarmet har dött bort,
och det kan vara på tiden att besinningsfullt
och efter bästa förmåga väga de enskilda
individualiteternas insatser och underkasta
deras intentioner en granskning.
2.
Som den svårtillgängligaste av dessa
finländska poeter kan man ulan tvekan beteckna
Gunnar Björling, som på sin tid hörde till
tidskriften Quosegos ivrigaste tillskyndare.
Man kan tvista om hans produktions poetiska
värde, men man kan omöjligen frånkänna den
ett etiskt. Många mumla väl på tal om denna
egenartade litterära företeelse något om den
ståndaktige tennsoldaten. Det låter också höra
sig. Han är en ståndaktig tennsoldat, därom
råder intet tvivel, och vår granskning vill
endast visa, om hans energiskt fasthållna
attityd av dadaistiskt dunkel siare i längden
kan visa sig fruktbar eller inte. Leder det
suveräna föraktet för vedertagna normer i
litterärt umgänge, som kännetecknar Björling,
till sterilitet, eller kan det ha något att säga
de färdkamrater i tiden, till vilka en poet til
syvende og sidst dock alltid riktar sig — han
må erkänna det eller inte. Hur långt kan man
med andra ord driva det i obegriplighet?
Empirien ger här svaret. Det är sålunda
bevisligen tydligt, att Björling utövat ett icke
ringa inflytande på en krets, som fylkat sig
kring honom, och det är tydligen hans attityds
stolta och obönhörliga konsekvens, som av-
807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
