Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edfelt, Johannes och Hallman, Adolf, Poetisk bilderbok, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Illustration av Adolf Hallman till ”Poetisk bilder-
bok”.
det att se, hur den äkta lyriken alltid gör sin
stämma hörd i en så högst blandad kör som
denna. Ty hur sorgligt det än kan låta äger
svensk diktning inte en verklig skald per år
822
under här ifrågakommande skede, utan ut-
givaren har måst fylla i med dikter, som nu
enbart ha kuriositetsintresse. Dock, ur 1937
års läsares synpunkt ger det blott anto-
logien ett extra exotiskt behag, att han ställes
inför dikter till vilka han väl aldrig annars
skulle ha letat sig fram. Utrymmet medger ej
ett kåseri kring de olika dikterna i samlingen,
blott ett par iakttagelser. Hjalmar Söderbergs
”Långfredag” från 1892 skulle nästan ha
kunnat stå i en diktsamling av Ferlin. Erik
Lindorm är representerad med en dikt från
1908, och det är märkligt att konstatera, hur
tidigt denne skald fann sin form och egenart.
Som sista namn, 1936 års representant, finner
man finländaren Lorenz von Numers, som
dock knappast med sin dikt övertygar om det
berättigade i att han medtagits. I stället saknar
man flera yngre rikssvenska lyriker, som borde
ha kommit i fråga: Einar Malm, Ingeborg
Björklund, Karl Ragnar Gierow, Karl-Gustaf
Hildebrand, Ebba Lindqvist, Arnold Ljungdal
för att nu inte tala om Johannes Edfelt, som
väl dock hade laga förhinder.
Adolf Hallman har försett varje dikt med
en vinjett och några dessutom med helsides-
bilder, därav ett antal i två färger på särskilda
planscher. Det finns väl knappast någon annan
tecknare, som skulle ha kunnat klara denna
svåra illustrationsuppgift med en sådan fantasi
och elegans som Hallman. Han övertygar mer
och mer om att han är en svart och vitt-
konstnär av världsmått, och sällan eller aldrig
har han varit så till sin fördel som här. Om
man kan läsa dikten först utan att snegla på
teckningarna är det spännande att se hur Hall-
man tolkat den och vilket moment han slagit
ned på. Det visar sig då, att han har ovanligt
många strängar på sin lyra; han lystrar lika
bra till det mäktiga och högtidliga som till det
skälmska eller pekoralistiska. I sistnämnda fall
är han ogenerat respektlös, och hans van-
vördnad kan kanske ibland gå väl långt
(Nyboms ”Niagara”). Men nog märks det att
han begriper sig på lyrik. För några av teck-
ningarna vill man sätta frågetecken; där har
han blivit sökt eller förstorat en oväsentlighet
till det oproportionerliga (Talis Qualis” ”Vati-
cinium”, Frans Hedbergs ”Fosterlandskär-
leken”, Pontus Wikners ”Kyssen”, Ola Hans-
sons ”Notturno” och Sigurd Agrells ”Peters-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
