Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Svensk bokkonst 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR MASCOLL S I LFVERST OLPE
Omslaget till Elegier av Vilhelm Ekelund.
Stockholm 1903.
finaste representanter, lätt på handen som
ingen, känslig för valörer som knappast
någon, finnej han under Varbergsvistelsen
1894 plötsligt en helt ny uttrycksform, som
är rent lineär och dekorativ och som är av
den art att den kan reproduceras mekaniskt
utan att förlora alltför mycket av sina
kvaliteter. Det är med dessa förutsättningar han
engagerar sig för bokutstyrsel, vilket sker
omkring 1900. Endast få år ägnade han åt
denna genre men lyckades dock prägla in
i medvetandet en stil, som är starkt personlig
även om den har beröringspunkter med till
exempel dansken Thorvald Bindesbølls och
norrmannen Gerhard Munthes dekorativa
form. Framför mig har jag en rad av hans
bokomslag och förlagsband och beundrar
musten, kraften och den egenartade
ornamen-tala fantasien i dem. Hans nästan monomant
pointillistiska stil är måhända lite otjänlig,
då han prövar sig fram som vinjettkonstnär
— i svarttryck på en boksida te sig hans
kompositioner stundom alltför sotiga — men nog
har han ändå i det stora hela lyckats
förträffligt med sitt ackompanjemang till Levertins
”Magistrarne i Österås” (1900) och Per
Hallströms ”Döda fallet” (1902), där inlevelsen
i diktverket är så påtaglig. Båda böckerna
ingå i det ”nordiska familjebibliotek”, som
Bonniers startade tillsammans med en dansk
förläggare vid sekelslutet, och jag vet inte om
det är barndomsminnen, som hjälpa mig att
alltjämt tycka att det är ganska helgjutna
böcker jag har framför mig, då jag bläddrar
i de av Kreuger illustrerade volymerna. Men
det är svårt att förlika sig med Ernst Bojesens
förlagsband, som bara verkar pepparkaka!
Det nya seklets diktare på vers och prosa
debuterade då Jugendstilen florerade och
deras böcker fingo naturligtvis sin beskärda
del av all denna ondulerade ornamentik, som
jag för min del för resten inte är särskilt
benägen att bryta staven över. Av skedets
bokdekoratörer är Ernst Norlind, som gjorde ett
kort gästspel på gebitet innan han skyndade
till andra uppgifter, onekligen minst influerad
av modestilen. De omslag och vinjetter han
tecknade åt sina unga skånska diktarvänner
— Anders Österling har vittnat om hur
osjälviskt han hjälpte dem — visa helst klassiska
landskap, upplagda med långa, svepande linjer
och ägnade att illudera ”halkyoniska” dagrar.
Den mest anlitade bokkonstnären var
emellertid Arthur Sjögren, vilkens insats enligt min
mening blivit orättvist bortglömd. Hans form
är naturligtvis ’Tart nouveau”, men i sina
omslag arbetar han med en ganska uthållig
ingivelse och söker förena Jugendkurvaturen
med det rent illustrativa. Hans upplaga av
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
