Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Zilliacus: Källan och krukan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL ZILLIACUS
Bergbygdens jungfrur giftes bort och födde,
och deras döttrar nötte trappans stenar
en snabbt förfluten stund och gåvo så
i sin tur amforan i nya händer.
Jag lyss till vattnets sorl och tror mig höra
den böljande och jämna, starka pulsen
av livet självt, som evigt sig förnyar
mot bergets oföränderliga bakgrund.
II.
Alltsen kulturens första morgongryning
ha jungfrurna till brunnens bäcken burit
en formfulländad kruka, sådan man
för några fattiga oboler köpte
på närmsta torg, och nu för några drachmer.
Jag såg det vid mitt senaste besök:
en sinnebild för skönheten som lever
livskraftig, outrotlig, undanskymd
i dessa sovande, förgätna nejder.
Där skrida jungfrurna ännu i dag
så skönt som festtågsfrisens hydroforer,
med hållning av homerisk kungadotter,
men högt på hårets mörka flätkrans tronar
den nya tidens urna: en bensindunk.
Ar det ett varsel? Står då Skönheten
allredan i beråd att lämna oss?
Skall hon då obönhörligt överge
de stilla bygderna, där hennes anda
igenom tusen år och åter tusen
sin tryggade och tysta fristad ägt?
Jag vill ej tro det. Nej, hon stannar vägvill,
hon söker, irrar, uppenbarar sig
på nya stigar åter. Skönhetsdriften
kan för en tid förträngas, ej förkvävas,
ty den är evig liksom livet självt.
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
