Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lauri Viljanen: Ödemarken och trädgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAURI VILJANEN
fattarinnan ävenledes både gärna och ofta.
Senast har fru Talvio författat en omfångsrik
poetisk roman, ”Östersjöns dotter”, vars ämne
hämtats ur Helsingfors’ uppkomsthistoria efter
Lilla ofreden. Aino Kallas, som på grund av
sitt äktenskap tillbragt större delen av sitt liv
i Esland, väljer helst sina motiv därifrån. I sin
senaste, förnämligt utformade novelltrilogi,
”Vargbruden”, diktar hon om
människohjärtats och kärlekens evigaste lidelser. Dessa
noveller äro ödesballader på prosa — hållna i en
upphöjd, ren och genomarbetad arkaistisk stil.
De ha nyligen utkommit i svensk språkdräkt.
Som ganska naturligt är blev det i lyrikens
trädgårdar nyromantiken och dess nära
släkting nyklassicismen kommo att slå ut i skönaste
blom. Hos Eino Leino, det rikaste lyriska geni
vårt land någonsin framfött, fick därtill ”Det
unga Finland” med dess frihetsideal och dess
mottaglighet för väckelser utifrån Europa en
djärvt individualiserad tillspetsning. Han var
en outsinlig diktarande — allt som hans
händer berörde liksom förvandlades till sång. Det
var sålunda med rätta han i ett av sina
skaldestycken förliknar sig vid eolsharpan. Hans
alstring blev därför ojämn, men ofta nådde
han en manlig och tillika vek, stundom nästan
goetheskt bred lyrisk ton, med ändå djupt
finsk klangbotten. Jag har tidigare omnämnt
”Helkasångerna”, en räcka fantasirika
personliga ballader, skrivna på moderniserad och
underbart uttrycksfull Kalevalameter. Genom
sin sällsynta andliga spänst kom Leino genom
åren att förbli ett frisinnets samvete.
Inbördeskriget kom att verka nedslående på honom,
liksom på många andra av våra mer bemärkta
skriftställare. Leino avled 1926.
Larin-Kyösti har varit sångare och
vaga-bond i sin diktning. Efter att först ha tagit
intryck av skandinavisk lyrik, inte minst av
Bellman och Fröding, skrev han glada
vandrar-visor och lantliga versmålningar, bräddade med
genrebildens färgglada humor eller skimrande
i skiraste sagostämning. Balladen är kanske
hans adekvataste uttrycksmedel: den
monumentala ”Ödemarkssyner” är hans betydelsefullaste
arbete. I hans produktion avspeglas också det
andliga sökandet och det famlande, som var
typiskt för detta sekels tidigare år, detta ehuru
Larin-Kyösti till sin innersta varelse dock är
ett naturbarn och en bekymmerslös spelman.
En vida oroligare, modern utvecklingskurva
företer L. Onerva, en högst märklig kvinnlig
lyriker, som för övrigt också författat en diger
biografi över Eino Leino. I början av sin bana
framstod hon som en utpräglad individualist,
en okonventionell och sensuell livsdyrkerska.
I hennes mångsidiga lyrik manifesterar sig
ett hjärta, för vilket den levande, kämpande
mänskligheten betyder det dyrbaraste av allt.
Mot slutet av världskriget skrev hon några
av den finska litteraturens få
expressionistiska dikter, synnerligen verkningsfulla i sin
av betryck och nöd uppfyllda stämning.
Några ”lärda diktare” utmärka sig genom
en mer sammanträngd, avslipad och sovrad
form. Äldst bland dem är den bländande
språkvirtuosen Otto Manninen, som också
med mästerskap omtolkat till finska en del av
världslitteraturens mästerverk från ”Iliaden”
till ”Faust” och ”Peer Gynt”. Hans egen ytterst
knapphändiga lyriska alstring hör till det
svårfattligaste, men även mest personliga, som
skrivits på finskt språk. Manninens
uttryckssätt är lapidariskt och fyndigt, stundom
artificiellt, sina lyriska upplevelser ger han en så
sammandraget koncentrerad form, att deras
mening ofta blir gåtfull. Manninens skaldskap
är färgat av tidig sorgbundenhet och
resignation; en nobel, viril blyghet och en subtil
psykologisk lyhördhet är dess adelsmärke.
Under krigsåren, medan Eino Leino ännu
levde och verkade, höjde sig hans antipod till
den ledande diktarposition han alltjämt
innehar. Det var V. A. Koskenniemi, energisk
nationalist och högerman, numera
litteratur
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
