- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Oktober 1938 Årg. 7 Nr 8 /
612

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: Vi döda och levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IVAN OLJELUND

år senare kom jag dit, gården var kvar, men
staketet och uthusen borta. Karins glada rop,
som jag kanske hörde en enda gång, hade
tystnat för trettio år sedan, likaså grisarnas
sorgliga skri. Jag knackade på två dörrar och
frågade om någon i huset bott kvar sedan
nittiotalets början — man skakade på huvudet
och såg undrande på mig. Allt det gamla var
dött och staden förändrad. Hela tidevarvet ett
annat. Vad hade jag där att göra? Barnet, som
jag sentimentalt sökte, var för evigt borta.

Vad mer, om någon ”känt igen” mig,
fåfängt stirrat på mig och lamt medgivit:
”Jaså, herrn är född här ..

Jag hade en annan kropp då, en rund liten
barnkropp. Den är borta, undergången och
uppstånden i en ny kropp, i varje fall i en
annan. Jag minns den inte, men jag minns
min senare kropp, vid tolv, tretton års ålder.
Starkast sitter känselminnet i —
minnes-känslan av våta fötter i kvällsdaggen och av
ljumma vindar mot kroppen, då vi sprungo.
Om kvällarna fingo vi nämligen en
oemotståndlig lust att springa. Vi hade unga
pojkkroppar. Utan att jag märkte det miste jag
även den — i tre månader fick jag gå till
läkaren med ynglingakroppen. Den hade vuxit
för fort, andningsorganen hunno inte med och
blevo överansträngda. Den blev emellertid
färdig och jag hade den ganska länge, ända
upp emot trettio år. Då blev den på ett par
år bredare, en medelålders mans kropp. Den
har jag än, men inte för alltid: jag kommer
kanske att få en gubbkropp, som nu är mig
lika främmande som barnkroppen.

En människa har alltså inte bara olika
åldrar och själsstadier på livets väg utan också
olika kroppar och kroppsstadier. Om man
därför träffar en barndomsvän som man inte sett
på trettio år, är det inte underligt att man
inte känner igen honom. Vi hade andra
kroppar på den tiden, kunde man gott säga. ”Jag
minns, när vi badade: du var benig och
sol

bränd — nu har du en annan kropp, som jag
inte sett förut på dig ..Ofta förekasta vi
en människa att hon fått andra åsikter, men
vi fästa oss sällan vid att hon fått en annan
kropp. Det skulle mindre förvåna oss att hon
ändrat uppfattning om vi tänkte på att hon
även varit tvungen att byta kropp. Det ena
som det andra dog bakom henne, förtärdes av
livets brinnande elddöd.

Hur sällsamt måste det inte kännas för
modern, som på skolgården väntar att få
mottaga sin son som nybakad student. Hon tänker
kanske på den tid, då han första gången låg
på hennes arm. Overklig som en dröm måste
den tiden synas henne. Men nuets glädje är
som en själ, som lämnat den döda
verkligheten.

Alla föräldrar gömma de finaste minnen av
sina barn som små och späda. Det står ett
rafaelskt vårdagsljus kring mjuklockiga
huvuden och silverrena röster. Men hur svårt att
förena dessa vårblåa idyller med
högsommarens middagshetta! De leva fjärran som
världsrymdernas ljusekon av längesedan
försvunna sommarår. Avståndet är för stort från
barnet, som nådde till faderns knä, till
ynglingen, som växt honom över huvudet. Det kan
ej mätas med vanliga år. Det rymmer
förvandlingens förgängelse och förnyelse.

Men själen, är den inte odödlig och
densamma från första andedraget till det sista?
Alltid med oss och närvarande i alla livets
skiften? Om den kan det inte sägas: när jag
hade den själen — fast Faustordet lyder: ”Två
själar bo i detta bröst..

Ja, vad vet man? Äro våra tycken och
passioner, intryck och åsikter, minnen och
omdömen, föreställningar och upplevelser
varaktiga och beständiga? Och är inte detta
själens rörelser, ansikte och tal?

Hur ofta dö inte våra tycken och meningar?
Vad som var stort, skönt och underbart vid
tjugu år synes oss vid fyrtio litet, obetydligt

612

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 19 21:26:16 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-8/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free