Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Green, Julien, Journal, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tror av allt mitt hjärta på litteraturen och
konsten. Denna tro är absolut främmande för
all politik.” Han frågar sig oroligt var han
har sin plats i den aktuella världen; han
finner den ingenstans. Några få individer är
högt utvecklade, men massan är alltjämt
barbarisk och tilltalas av den nakna brutaliteten:
han märker det på biografer, vid
brottnings-matcher. I Harlem bevittnar han den
eftersökta sensationen av en yngling som klär av
sig naken i en lokal och inleder ett allmänt
slagsmål. I Södern gör han en anteckning om
två för mord misstänkta negrer som torteras
med acetylénlampor i en skog, medan en stor
folkmassa står fascinerad av deras skrik.
För egen del citerar han Stevenson: ”Nu
förnekar jag att kärleken är en stark känsla.
Fruktan är en stark känsla; det är med
fruktan man måste leka om man vill smaka den
intensivaste livsglädjen. Avundas mig,
avundas mig, sir. Jag är feg!” Bortsett från hur
det förhåller sig med fegheten är det tydligt
att fruktan för Green spelar en ovanligt stor
roll. Fruktan är ett dominerande inslag i hans
diktning; hans tillvaro överskuggas av
fruktan för krig, revolutioner, kulturundergång,
för döden och det okända bortom den. Bara
ljuset slocknar en kväll får han en påminnelse
om barndomstidens skräck, som han kallar
den befruktande skräcken. Kärleken däremot
synes betyda mindre för honom: det saknas
fullständigt kvinnor och kärlekshistorier i hans
dagbok.
Det viktiga är för honom arbetet,
roman-författandet. När han inte kan arbeta
försjunker han i djup melankoli, irrar rolöst på
gatorna och känner sig onyttig, oförtjänt av
att leva. Vad han skriver tillfredsställer honom
heller inte om det går för lätt: själva mödan
tycks honom vara en garanti för resultatet.
Han älskar främst de böcker där orden ger
intryck av att ha dragits fram ur författarens
hjärna ett efter ett, ”som mynten ur en
girig-buks portmonnä”. Det är också det ideala
arbetssättet för honom själv, det långsamma,
besvärliga framdragandet av orden; då får
han tydligen fred med sitt nedärvda
puritansamvete. Men orden är ett sådant vanskligt
material att arbeta med: han klagar ständigt
över att inte kunna uttrycka vad han ämnat.
Publiken önskar bara romaner som liknar de
romaner den vant sig vid; denna
överensstämmelse tillfredsställer publikens sanningskrav.
Men själv strävar han till en djupare sanning
och vill ersätta den konventionella
verkligheten med en visionens verklighet. Han har
lätt för att dela Cocteaus misströstan: ”Våra
böcker föraktar oss.”
All sin inspiration härleder han ur
barndomen: ”Barnet dikterar och mannen
skriver.” Framför allt är det de bortglömda, i
det omedvetna undanträngda minnena som
driver varje diktare att skriva, anser han. Och
surrealismen uppskattar han för att den
frammanar ”de äldsta minnena i världen”, lyfter
ridån för det sovande medvetandets både
sköna och skrämmande drömmar. Det är
typiskt för honom när han säger om en tavla
att den ger mer än en illusion av liv, den ger
en illusion av dröm. I sina böcker uppehåller
han sig ”avsiktligt vid de välbekanta tingens
romantiska sida”, liksom Dickens säger sig
göra i ”Bleak House”. Hans innersta lust
består i att återuppväcka barndomens starka
stämningar av tristess, fruktan,
hemlighetsfullhet. Det finns inga färger i hans böcker,
bara svart och vitt, ljus och skugga; det är
böcker av en man som skulle ha kommit att
teckna med kraft.
Hans upprepade resor till den amerikanska
Södern väcker ekon ur det nedärvda
släktmedvetandet. Inbördeskrigets sällsamt levande
minnen träder honom till mötes överallt, på
ett sätt som för tanken till Faulkner. Han
dröjer med fascinerad rysning i mörkret under
de väldiga ekama, där parasitmossan böljar
som långt hår, hotfullt och dystert. Husen
med sina bräckliga, vita pelare omslutes av
en överväldigande mardrömsvegetation. Han
ror omkring i ett träsk med cypresser, vars
pelarlika stammar höjer sig ur bläcksvart
vatten, och får en vision av ondskefullt
urtids-landskap. Han träffar på ett ståtligt hus som
visar sig vara ett hus för döda: liken
övernattar där före begravningen i möblerade rum
som på ett hotell.
Han reser i Italien och uppehåller sig vid
kyrkor, palats och konst, men blir illamående
inför Venedigs förfall. Han kommer ut i en
dansk bokskog med Job i fickan, men finner
att Shakespeares vers skulle passat bättre för
dess ljust fridfulla lövsus. Han fäster sig vid
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
