Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lever friheten. Det kan mycket väl vara sorgligt
sant men blir i så fall en sanning som bevisas
alltför slappt och otympligt. Det bästa hos
författaren är annars hans långt ifrån okritiska
syn på negrerna själva. Ty inte representerar
väl deras vräkiga supvanor och erotiska cynism
ett ideal som han är ett omedvetet offer för i
stället för att genomskåda?
Richard Llewellyn balanserar mycket
skickligt på gränsen mellan underhållning och
väsentligare litteratur. Förmodligen hör han
mer definitivt hemma på det förra planet men
är i alla händelser en författare av god klass, i
besittning både av överflödande berättargåvor
och av långt ifrån föraktliga psykologiska
insikter. I sin senaste roman bjuder han läsaren
med på en våldsamt händelserik färd genom
ett Italien som skakar i sina fogningar av
krigets slutuppgörelse. Särskilt bekväm är nu inte
resan men icke förty förälskar man sig ganska
motståndslöst i den gamla ärriga veteran till
lastbil som skakar en fram på de livsfarliga
italienska landsvägarna. ”Rosie” med sitt
andfådda karosseri, sitt tjänstvilliga lastflak, sina
illmariga strålkastarögon och sina ständiga
heroiska sångövningar antar efter hand en halvt
mänsklig prägel och blir den egentliga
huvudpersonen. ”Några blommor åt Rosie” skulle
vara en nästan mer berättigad titel.
Fram till fronten kommer man aldrig men
Snowy och Bill, de bägge genom alla
besvärligheter troget och trivsamt grälande
kumpanerna, får sig ändå till livs tillräckligt med
knallsensationer. Framför allt bokens senare
del exploderar i en kedjereaktion av äventyr
ur vilka till sist samtliga huvudagerande utom
skurken kryper fram relativt oskadda. Dessa
äventyr har en egendomlig prägel av både
maskeradupptåg och ståndrätt: de virvlar
samman dansgalen, vindrucken karnevalsyra och
blodigt rykande människoslakt. Men mitt i allt
skrän och all skottlossning kan man kanske
också lyssna sig fram till det Llewellyn
egentligen vill uttrycka: sin tro på det lugna,
låg-mälta, fredliga arbetets överlägsna
framtidsmöjligheter. Det är Snowy och Bill som
uttrycker den övertygelsen med sin välgörande
civila hållning mitt i all krigshysterin, sin
sunda, humorkryddade livsbalans som tar
loven av all uppstyltad ockupationsretorik. En
sådan tolkning understryks för övrigt av
originalets dedikation ”To all Workmen” som inte
behövde ha nonchalerats i den annars utmärkta
svenska översättningen. Carl-Eric Nordberg
EN NYGREKISK ROMAN
Niko Kazantzakis: Den eviga vandringen
uppåt. Översättning från författarens
manuskript och förord av Börje Knös. Ljus
förlag 1950. 14: 50.
Börje Knös, som så förtjänstfullt medverkat
till att några av den nygrekiska
berättarkonstens alster blivit kända i Sverige, introducerade
för inte längesedan den grekiske författaren
Niko Kazantzakis för svensk publik. Det skedde
med den egendomliga och fängslande romanen
”Spela för mig, Zorbas”, ett verk där filosofisk
betraktelse, mystisk syn och het sensualism
bildade den rikt sammansatta grundtonen. Inte
mindre imponeras man av den nya roman av
Kazantzakis, som Knös översatt från
författarens manuskript och som föreligger under
titeln ”Den eviga vandringen uppåt”.
Scenen för de uppskakande händelser, varom
Kazantzakis med mäktig bredd förtäljer, är en
grekisk by på Mindre Asiens kust. Den turkiske
aga, som är byns härskare, är skildrad som en
österländsk despot, utsvävande och grymt
egenmäktig. I byn vars andliga överhuvud är en
grekisk präst, skall som tidigare firas ett
passionsspel, till vilket några bönder och herdar
utses som protagonister, bl.a. den unge
Mano-lios, som anförtros Kristusrollen och så djupt
lever sig in i den att han under det följande
händelseförloppet förvandlas till revolutionär
och agitator; han tar parti för de förföljda
greker, som kommit från en by, där de utsatts
för övervåld och förtryck, och som nu söker
sin tillflykt hos stamförvanter men hungrande
och utblottade måste ge sig av till
bergstrakterna. Sammandrabbningen mellan
flyktingskaran och de bofasta, bägge grupperna
anförda av sina präster, resulterar i dramatiska
och blodiga scener. Herden Manolios råkar i
konflikt med dem som gett honom uppdraget
att framställa Kristus i mysteriespelet. Han blir
ett blodsvittne, en martyr, dödad i kyrkan av de
upphetsade böndernas knivhugg.
Den kraft, åskådlighet och inspiration som
bär upp detta Kazantzakis verk, som är roman
och legend samtidigt, kan inte undgå att göra
djupt intryck. Niko Kazantzakis har något av
de österländska sagoförtäljarnas passionerade
och färgglänsande föredrag. ”Den eviga
vandringen uppåt” har ett patriotiskt tema, det är
sant, men viktigare är dess av mystisk insikt
tvinnade trådar. Det är om hjärtats
förvandling, om offrets storhet som denna bok i första
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
