Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
53
en H. Scliück, F. Paasche, F. Jonsson, J. Paludan, C. S. Petersen —, som
givit utförliga framställningar av de nordiska ländernas medeltida
litteraturhistoria, ingalunda förbisett den litterära alstring, som fått sitt uttryck
på latinskt språk. Med sin egen framställning säger sig författaren vilja
gottgöra den försummelse av detta litteraturområde, som fastlandsforskarna
hittills gjort sig skyldiga till.
Lehmann börjar sin framställning med Danmark och ägnar därvid helt
naturligt den relativt största uppmärksamheten åt Andreas Sunesøn, Sven
Aggeson och Saxo Grammaticus, dessa tre var och en på sitt sätt och i
sin art så märkliga författare.
Redan vid sin behandling av Andreas Sunesøn ger Lehmann prov på
sin skicklighet att ur medeltida testamenten och bokförteckningar framleta
av Andreas Sunesøns utgivare C. M. Gertz förbisedda notiser om en gång
förefintliga handskrifter av Hexaemeron, ett verk som numera är känt
endast genom en enda handskrift. Däremot är enligt min mening
Lehmanns kritik av Gertz’ förslag att i »Hexaemerons» slutvers: Ad siimmum
finem perductum finio librum se författarens namn: A(ndreas) S(unonis)
/(ilius) p(ontilex) antytt och hans eget förslag att i stället läsa: A(ndreas)
S(unonis) /(ilius) jo(raebuit) /(ratribus) Laurentii eller L(undensibus) föga
övertygande. Man får av Lehmann ingen förklaring, varför den
ärke-biskoplige författaren skulle lia dedicerat sitt arbete till Lunds domkapitel
eller till Laurentiusbröderna därstädes. Jag tror, att man bör utgå från
den omständigheten, att slutversen är helt fristående från
textsammanhanget, och antaga, att den förekommit blott i en enda handskrift,
nämligen den enda som överhuvud bevarats och som tillhört Roskilde
domkyrka (och numera tillhör Köpenhamns universitetsbibliotek). Det är
enligt Gertz (ed., 1892, s. xxix) icke osannolikt, att Roskildehandskriften
av-skrivits efter Andreas’ eget originalmanuskript. Jag antar därför, att
avskriften — då inga paleografiska skäl stå hindrande i vägen —
härstammar från 1200-talets början och att den är ett dedikationsexemplar till
Andreas’ älskade broder biskop Petrus av Roskilde. Enligt min gissning
har författaren genom den tillagda versen velat angiva sig också som
broder till Petrus och därjämte även som »Lundensis», d. v. s. ärkebiskop
av Lund. Hans akrostikon bör därför upplösas på följande sätt: A(ndreas)
S(unonis) /(ilius) P(etri) /(rater) L(undensis).
Då fråga är om Sven Aggeson, vars verk utgivits av Gertz i editioner,
som kunna betraktas som filologiska mästerstycken, gör Lehmann ett
uttalande, som, läst utan tillgång till Gertz’ egna ord, lätt kan ge anledning
till missförstånd. Lehmann säger (s. 24): »Wenn Gertz als Symptom des
persönlichen Studiums Svens in Frankreich die Tatsache anführt, dass
elim Epilog seiner Lex Castrensis eine Auctoritas zitiert, die von dem
berühmten Lehrer Bernhard von Chartres stammt, so müssen wir gewissen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
