Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fröken Barck. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN BARCK.
* * AV ARTUR MÖLLER.
et är ej stort mer än två
minuters väg mellan
postkontoret och stadshotellet i
Hedelinde. Och i Hedelinde räknar man
egentligen ej i minuter; kyrkans
tornur har endast timvisare. Det är till
den vandrarna på Kungsgatan blicka
upp, och det är dess lugna pekning,
’som — utan något fjäsk med så små
tidsenheter som minuter — indelar det
långsamt skridande dygnet..
När notarie Johansson kom ut från
postkontoret, visade den mitt emellan
fyra och fem. Han visste, att nu stodo
doktor Gerell och adjunkt Viklund
framme vid det gemensamma
smörgås-borde^ den förre rensande en ansjovis,
den senare framkastande sin dagliga
skämtfråga: hör du, om vi för en
gångs skulle göra ett undantag och ta
en liten snaps?
Johansson var trött och led i dag,
han orkade ej med deras evinnerliga
sällskap. Prata skulle man ju ändå
något, fast man kunde Varandra både
fram- och baklänges. Han beslöt att
göra en lov på en halvtimme medan
de lade in middagen, sedan kunde han
ju dricka kaffe med dem, då var man
ju alltid lite mera upptinad.
Han drev ned i allén mot stationen,
ty den sluttade långsamt och behagligt.
En jämngrå marshimmel tyngde på
skogsranden kring slätten.
Trädskelet-ter stodo kala och orörliga, hjulspåren
sträckte sig raka, fyllda med gult
ler-vatten, endast kråkor och sparvar, vid
vilkas konstnärliga utsmyckning
naturen tycks ha använt just den uppblötta
svenska landsvägen som palett, läto
höra sina kraxanden och sitt stim i
luften.
Notarie Johansson halvslöt ögonen
och försökte tänka framåt mot
någonting roligt.
Men det var lättare sagt än gjort
––––För ott par veckor sedan hade
han tagit en kort semester och varit
nere i Stockholm. Det var dock
bestämt en dumhet, ty sedan dess
föreföll honom tillvaron i Hedelinde, vid
vilken han dock varit på god väg att
vänja sig, dubbelt så ödslig som förut.
Ett frasande kom honom att lyfta
huvudet. På motsatt sida av allén kom
en dam. Hon gick i rask
storstads-takt och lyfte kjolarna högt över
ankeln för att skona dem från
landsvägssmörjan. Hon hade damasker
och flortunna bronsfärgade
silkesstrumpor. En doftslinga av heliotrop
strök över hans ansikte.
Det var så när att han tvärstannat
i förvåningen. Men han fann sig och
fortsatte framåt Qti lämpligt antal steg,
innan han vände om mot stan.
Hon hade redan hunnit en bra bit,
och han hade blott framför sig en liten
elegant silhuett krönt av ett par
gungande vita plymer.
Notarien undrade, men ökade dock
ej stegen.
Efter en stund var han framme vid
stadshotellets port med de två välkända
båglamporna.
Han slog sig ned vid sitt vanliga
bord, -på vilket resterna av Gerells och
Viklunds katrinplommon rapporterade
att de just gått in i kafét. Och Mia
räckte honom den hektograferade mat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
