Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den fjärde dimensionen. Av Frank Heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
■ Av FRANK
För den, som varit mycket ensam,
upphör den fjärde dimensionen att vara
den filosofiska ordkombination den är
för de oinvigda — eventuellt för
filosoferna. Han vet att den existerar;
han vet hur utan betydelse rummet
och tiden äro. Om han ännu ej höjt
sig till det tillstånd av lidelsefrihet och
kylig avlägsenhet från sinnevärlden
som den indiske Mästarens lyckligaste
lärjungar nå till, vet han dock att denna
sinnevärlds skrankor äro så lätta att
överspringa för själen, då den vill, som
cirkusburens gallerstänger för den fritt
födde tigern, om han skulle vilja.
Han vet att det lika litet finns en
tid som det finns ett ändligt rum.
Vad som har skett, sker och skall
ske, existerar lika samtidigt. Det är
till ingen nytta att ångra det som varit,
i den tro att man skulle handla
annorlunda om man fick göra allt om igen.
Och om jag någon gång tvivlat på
denna ena av Vägens åttafaldiga
sanningar, har jag alltid erinrat mig Artur
Kärrs historia om sin resa i den fjärde
dimensionens land.
Artur Kärr var född år 1880 (enligt
det likgiltiga tidsbegreppet) i Sverige
(enligt det om möjligt likgiltigare
rumsbegreppet). Han genomlevde en trist
barndom; han blev sin egen herre;
han gjorde felsteg — det ena efter
det andra; små till en början, därpå
större och större. Slutligen kom året
1905, ur evighetens synvinkel
obetydligt och meningslöst, ur Artur Kärrs
motsatsen. Det blev kulmen för hans
bana i hemlandet; han svek ej blott
sina vänners och anhörigas tro — han
HELLER, =■
begick en handling så simpel att hans
vänner, som kunde förlåtit hans svek
mot dem, nu för alltid utslätade hans
namn ur minnet. Han hade haft en
väninna — en älskarinna, om man vill
ha det svart på vitt. Hon var vacker;
hon var gift; hon litade blint på
honom. Han nöjde sig ej med att blott
utnyttja hennes känslor för sig — när
han till sist såg det oundvikliga i
ögonen och fann sin väg stakad till
Akeron eller utlandet, övergav han sitt
hemland och henne på ett sätt, som
kastade henne som ett hjälplöst offer
inför den allmänna opinionens
Juggernaut.
Och det var hennes man som
räddade henne från att alldeles krossas
under den.
Men jag får ej ge för många
detaljer.
Därpå gick tiden (om vi fortsätta
att, likt astronomerna om solens
uppgång och nedgång, använda så ologiska
uttryck), långsamt för Artur Kärr i
utländska gömställen och obskura
replipunkter — långsammare för
henne i den obeskrivliga förtrollade
krets, innanför vilken hon plötsligt
börjat röra sig efter Artur Kärrs
försvinnande. Ögon och ögon, oändliga
timmar, frågor och svar i drömmen, en
känsla av att leva utanför världen —
den känsla som, enligt vad Mästarens
åttafaldiga sanningar inskärpa, även för
kvinnor kan leda till den åttonde
saligheten och slocknandet. Så gick tiden
för henne. För Artur Kärr gick den
småningom mindre långsamt. Han
lämnade sina grottmänniskegömställen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
