Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 40 —
lär en oxe uppenbara sig vid elden för att skrämma den,
som «väntar ut» skatten. Man måste då ha mod att gripa
oxen vid homen och vänta, tills sol går upp, då oxen
förvandlas till en kittel, fylld med silver och guld. —
Huru galet det kan gå, om man ej håller sin tunga i styr
vid skatten, må följande berättelse utvisa. En torpare, Hans
Henrik från Svartbäcken, återvände en vacker sommarnatt
i böljan av adertonhundratalet från Kristinestad. När han
kommit till Näveråsen i Yttermark, såg han plötsligt en
drakeld brinna helt nära vägen. Han stannade hästen,
hoppade ned från kärran, gick fram till elden och ställde sig
på knä vid densamma. Drakeiden slocknade, och Hans
Henrik såg till sin stora häpnad flere staplar med
guld-dukater skimra emot sig. Han sträckte ut handen och
fattade ett av mynten, men då dessa syntes honom ovanligt
små, kunde han ej avhålla sig från att yttra: «Di ä små,
täische (dessa)». Knappt voro orden utsagda, innan alla
dukatstaplarna såsom genom ett trollslag voro försvunna,
och Hans Henrik stod där med den enda dukat han tagit
i handen. Dukaten sålde han sedan åt en guldsmed i Vasa.
Så förmäler historien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
