Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklingsgrad som deras föräldrar. Ty fogelns ungdom går icke till ände, då han kan
flyga, utan upphör först då han anlägger den drägt han bär såsom fullväxt. Icke
få erhålla till en början en fjäderbeklädnad, som alldeles icke eger någon likhet med
deras föräldrars drägt; andra åter likna i sin ungdom honan, och de olikheter, som
visa sig mellan könen, framträda först med anläggandet af den fullväxta ålderns
drägt. Några roffoglar upplefva en hel rad af år, innan de kunna sägas vara gamla,
d. v. s. fullväxta. Alla de förändringar, hvilka drägten undergår, frambringas
genom fjädrarnas slitning, affärgning och fällning eller ruggning och nybildning. Med
fjädrarnas slitning följer icke alltid, att de bli fulare; tvärt om höjes ofta deras
skönhet derigenom, alldenstund deras missfärgade spetsar aflägsnas och deras klarare
färgade mellanstycken bättre framträda. Genom fjädrarnas affärgning och blekning,
ett hittills af många forskare förnekadt men likväl obestridligt förhållande,
åstadkommes på ett annat, ännu icke utredt sätt, att enskilda delar af fjäderdrägten
förändra sin färg. Hafsörnar t. ex. hafva i ungdomen en temligen likformigt dunkel
drägt, medan deremot hos de fullväxta åtminstone stjerten, hos andra arter äfven
hufvudet synes hvitt. Hvarken stjertfjädrarna eller hufvudets fjädrar ruggas, utan
endast affärgas och blekna. På de breda stjertpennorna, hvilka i synnerhet erbjuda
gynsamma förhållanden för iakttagelsen, visa sig först ljusa punkter, som förstoras
och tilltaga i antal, liktidigt blekna allt mera, slutligen flyta till sammans och helt
och hållet förändra fjäderns färg. Vi veta ännu icke, huru många foglar
förändra sin ungdomsdrägt till den fullt utbildade drägten, vare sig endast genom
fjädrarnas affärgning eller derigenom, att de affärgas och samtidigt delvis ruggas, men
man kan icke längre bestrida, att några foglar på förstnämnda sätt förändra sin drägt.
Ruggning eger rum, då fjädrarna blifvit mer eller mindre obrukbara till följd af den
inverkan, som på dem utöfvas af ljus, dam, väta o. s. v., vanligen efter slutadt
rufningsbestyr, som i synnerhet nöter fjädrarna, må hända ock på grund af det
feberaktiga tillstånd, hvari den rufvande fogeln befinner sig. Fjäderömsningen börjar på
olika ställen af kroppen, men så till vida alltid likformigt, som den städse drabbar
de motsvarande fjädrarna på hvardera kroppshalfvan. Hos många foglar förnyas vid
en ruggning endast de små kroppsfjädrarna, och vid den andra ruggningen jemte
dessa äfven ving- och stjertpennor. Hos några foglar åtgå flera år, innan de senare
blifvit fullt ömsade, emedan blott två fjädrar samtidigt nybildas, hvaremot hos andra
foglar ruggningen af dessa fjädrar försiggår så hastigt, att foglarne bli urståndsatta
att flyga. Så länge fogeln åtnjuter sin fulla helsa, förvärfvar han efter hvarje
ruggning ny skönhet, och denna ökas med åren, aftager således icke med åldern, såsom
hos andra djur. Afbrytes ruggningen, så sjuknar fogeln; nybildningen af hans
fjädrar är obetingadt nödvändig för hans lif. Den ålder, som en fogel kan uppnå, står
någorlunda i öfverensstämmelse med hans storlek, må hända äfven med hans
ungdomstids långvarighet. I allmänhet kan man säga, att fogeln uppnår en mycket hög
ålder. Kanariefoglar lefva, om de vårdas med omsorg, ungefär lika länge som
tamhunden, eller tolf, femton, aderton år, men i fritt tillstånd väl ännu längre, om
icke en våldsam död gör slut på deras lif. Örnar hafva uthärdat öfver hundra år i
fångenskap, papegojor upplefvat flera menniskoåldrar. Sjukdomar förekomma sällan
bland foglarne i det fria; de flesta sluta väl sitt lif för ett rofdjurs tänder och klor;
de, som kunna försvara sig, duka under för allmän aftyning och svaghet. Dock har
man äfven iakttagit farsoter, som hastigt bortryckt många foglar af en art, och likaså
vet man, att tam- och burfoglar hemsökas af vissa sjukdomar, hvilka vanligen sluta
med döden. I det fria träffar maa sällan på någon död fogel, i allra sällsyntaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
