Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje flocken: Kråktättingar (Coliomorphæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRÅKSTARAR. STARAR. 115
En värdig representant tör slägtet är den i Sydamerika lefvande S c lia p u (Japu)
eller Hufkråkstaren (Cassicus cristatus, fig. 49), som uppnår en längd af 40 till
45 cm., hvaraf stjerten utgör 18 till 19 cm. På midten af hjessan äro fjädrarna
smala och förlängda till ett slags tofs. Så när som på de fem yttre citrongula
stjertfjäderparen, den lifligt kastaniebruna gumpen och de likadant färgade
öfver-och understjerttäckarne, är hela drägten glänsande svart med på manteln och
skuldrorna brunaktigt kantade fjäderspetsar och mörkare på undra sidan. - Botokuderne
skjuta schapun med pilar dels för att äta honom, dels för hans gula fjädrar, på hvilka
de sätta ofantligt värde och af hvilka de med vax förfärdiga en solfjäder, som de
bära på pannan. - Fångna kråkstarar uthärda flera år i bur och äro muntra och
lifliga samt skulle nog äfven häcka, om de höllos i sällskap. Det är dock att märka,
att de sprida en egendomlig lukt, liksom våra vanliga starar stundom lukta så starkt,
att man knappt kan hafva dem i rummet.
Den andra falangen bland kråktättingarne kallas Humilinares, emedan
näsborrarne, liksom hos sista familjen inom föregående falang, sitta lågt. Från
föregående skilja sig emellertid dessa foglar genom siua tio handpennor, af hvilka den
första är kort. De tillhöra gamla verklen och Australien.
Familjen Starelika (St ur nid ce) är en särdeles formrik familj, utbredd öfver
hela den gamla verlden. Vingarne hos dessa foglar äro medellånga eller temligen
långa. Näsborrarne äro upptill täckta af en liten hinna, som åtminstone i ungdomen
är mjuk och försedd med flera eller färre småfjädrar, men hvars uppsvälda rand är
bar. Pannan är nedtryckt och bred. Vibrisser saknas.
De egentliga. Stararne, underfamiljen St u r n i n ce, hafva näbben lika lång som
öfriga delen af hufvudet, i spetsen rak, nedtryckt, tvär och utan inskärning. Vid
roten är näbben nedböjd, så att munspringan baktill är nedåtrigtad, och der framom
är underkäken upphöjd.
Starar. Vår vanliga Stare (Sturnus vulyaris, fig. 50, a) är allt efter ålder
och årstid olika färgad och tecknad. Den gamle hannen är på våren svart med
grön eller purpurfärgad glans. Efter slutad ruggning är hela utseendet förändradt;
alla nackens, framryggens och bröstets fjädrar sluta då med hvitaktiga spetsar,
hvarigenom hela drägten synes punkterad. Derjemte erhåller näbben en mörkare färg.
Honan liknar hannen, men är äfven i sin vårdrägt fläckigare än denne. Hannens
längd utgör 22 cm., hvaraf stjerten upptager 7 cm.; honan är mindre.
I södra Europa motsvaras staren af en närstående art, S varts t ar e u eller den
enfärgade staren (Sturnus unicolor, fig. 50, b).
Från Island och Färöarna anträffas staren i nästan hela Europa, åtminstone
tidtals, ty han är ingalunda öfver allt stannfogel. Sålunda infinner han sig endast under
vintermånaderna i Spaniens alla södra provinser äfvensom i södra Italien och
Grekland, men i Pyrenéerna och södra Alperna häckar han. Han föredrager slättbygden och
i denna skogsdungarne, men stannar äfven i trakter, hvilka han eljest endast
genomreser på sin vandring, blott man derstädes åt honom upprättar lämpliga häcklådor.
Lenz har på detta sätt gjort honom inhemsk i Thuringerwald och inom några få år
åstadkommit en stam af flera hundra tusen starar. Bland våra flyttfoglar infinner sig
staren tidigast och stannar till in på senhösten. - Knappt någon fogel är muntrare
och gladare än staren. Då han kommer till oss, är vädret ännu ganska fult, snön
faller i stora hvirflar, tillgången på föda är obetydlig, och hemmet mottager honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
