Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466 ORRHÖNSFOGLAR.
Men längre söder ut har fogeln aldrig visat sig; äfven högst upp mot norden, redan
på Island liksom i Grönland, saknas han alldeles. - I Ostpreussen och Lithauen
föredrager dalripan de ställen, der skog och öppet moras omvexla. Här utgöra
skogs-brynen men aldrig skogarnes inre hennes käraste vistelseorter, förutsatt att marken
är vattendränkt eller åtminstone mycket fuktig. På tundran bebor hon slätten
liksom äfven de låga kullarne, sluttningar lika väl som dalar, i det närmaste i lika
mängd, emedan så väl de ena som de andra hafva ungefär samma pregel. I
Skandinavien deremot inskränker hon sin vistelseort till bergstrakternas mellanregioner
och kommer blott då och då samt alltid endast på kort tid ned i de egentliga
dalarne. Detta låter förklara sig, då man vet att hon är bunden vid björk- och
pilarter, hvilkas område först vidtager ofvanför barrskogens gränser. På Skandinaviens
högslätter och på tundran är hon på sina ställen otroligt talrik, säkerligen talrikare
än hvarje annan hönsfogel. Ett par bor tätt invid ett annat, och de särskilda
parens områden äro så föga vidsträckta, att man med femhundra steg eller mindre kan
genomvandra dem. Om våren försvarar tuppen svartsjukt sitt områdes gränser mot
hvarje inkräktare. - Man kan beteckna dalripan såsom en jemförelsevis högt
begåfvad fogel. Hon tillhör de rörligaste och lifligaste hönsfoglar, som jag känner, är
qvick och behändig och derför sällan stilla samt förstår att med skicklighet röra sig
under de mest olika omständigheter. De breda, tätt befjädrade fötterna sätta henne
i stånd att lika hastigt springa öfver den bedrägliga mossbetäckningen som öfver den
friska snön och tillåta henne sannolikt äfven att simma. Hennes gång är olika.
Vanligen löper hon steg för steg i nedlutad ställning med något krökt rygg och
hängande stjert, följer hvarje fördjupning i marken, och endast då något särskildt
väcker hennes uppmärksamhet, uppklättrar hon på någon låg kulle för att härifrån
speja; men. om hon. ser sig förföljd, springer hon sin väg med nästan otrolig
hastighet. Då hon spejar, sträcker hon på sig så mycket hon förmår, lyfter hufvudet högt
upp och synes nu ovanligt smärt. Hennes flygt är lätt och vacker och liknar mera
orrens än rapphönans, men skiljer sig dock från bådas. Då hon lyfter sig från
marken, stiger dalripan, i synnerhet hannen, först upp till en höjd af ungefär 4 meter
öfver marken, stryker härefter, under omvexlande surrande slag med vingarne och
derefter åter glidande, tre-, fyra-, fem-, ja, sexhundra steg framåt på samma höjd,
höjer sig derpå plötsligt tvärt uppåt och sänker sig nu hastigt för att slå ned på
marken eller fortsätter sin flygt på alldeles samma sätt som förut, stiger sedan än.
en gång och slår omsider ned. I snön gräfver hon sig icke allenast djupa gångar
för att komma åt sin om vintern öfvertäckta föda, utan störtar sig äfven, om
hon förföljes af en roffogel, lodrätt ned ur luften och dyker formligen ned i den
lätta snömassan. Vid sträng väderlek söker hon härstädes ett skydd mot de kalla
vindarne. Stundom lär man anträffa skarans medlemmar tätt lägrade intill
hvarandra i snön, hvaruti hela sällskapet gräft sig ned, så att endast hufvudena titta upp.
Hennes skarpa sinnen tillåta henne att i rattan tid upptäcka en annalkande fara,
och hon förstår att på ett mästerligt sätt skydda sig mot den samma. Likväl är hon
vanligen icke skygg, utan till och med förvånande djerf och modig; i synnerhet visa
sig ensliga hannar, som icke hafva honor, ofta ytterst obekymrade och löpa länge,
utan att söka skydda sig, framför vandraren eller jägaren, liksom om de först
rigtigt noga ville taga menniskans sällsamma uppenbarelse i skärskådande. Härvid
antager fogeln vanligen den böjda ställningen, böjer sig äfven ännu mer än vanligt ned
på alla med dvergbjörkar sparsamt be växta ställen af tundran för att göra sig
osynlig, men kan likväl icke underlåta att tid efter annan åtminstone sträcka upp halsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
