Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
FJALLODLOR.
»
utsätta sig för den glödande solens lodräta strålar, än kila de qvickt fram och åter
för att fånga en insekt. Oroas de, röra de hufvudet häftigt upp och ned och höja
och sänka samtidigt hela främre delen af kroppen, stödjande sig på frambenen, så
att det ser ut som om de nickande helsade med sitt röda hufvud. Ju närmare man
kominer, desto hastigare blifva dessa nickande rörelser, till dess att djuret plötsligt
med blixtens hastighet försvinner i en spricka i muren eller mellan halmen på taket.
Lika talrikt som på Guldkusten uppträder agamen i nordöstra Afrika.
Slungstjertarnes slägte (Stellio) skiljer sig från de öfriga agamerna genom
sin kraftigare kropp och den med rundt om gående, taggiga, kretsstälda fjäll
beklädda stjerten.
Af de fem olika arter, som man hittills funnit, är Taggödlan (Stellio vulgaris,
fig. 29) af största intresset för oss, emedan hon finnes äfven i Europa. Fullväxt
uppnår hon en längd af 45 cm., af hvilka tre femtedelar utgöras af stjerten. -
I Europa förekommer taggödlan i Turkiet, på några af ^Egeiska hafvets öar och
i Kaukasus. Dessutom utbreder hon sig öfver största delen af Mindre Asien och
nordöstra Afrika. .- Vida oftare än i Europa träffas taggödlan i nordöstra Afrika.
Hardun, såsom araberne kalla henne, är derstädes ett allmänt bekant djur. Man
ser henne nästan öfver allt, i dussintal eller ännu större antal, på stenar, klippor,
murar och hus, på hvilkas väggar hon klättrar lika lätt som på lutande stenytor.
Harduns föda består hufvudsakligen, om icke uteslutande af flugor och större insekter, i
synnerhet fjärilar och åtskilliga arter steklar. Genom att fånga bort de förstnämnda
göra de sig lika nyttiga som de på de grekiska öarna visat sig skadliga för biodlingen.
Ode trakter i sydöstra Europa, norra Afrika och mellersta Indien hysa de största
och klumpigaste agamer, som man känner: Taggstjerfarne (Uromastix), hvilka
utmärka sig genom sitt tresidiga, plattryckta, nästan sköldpaddformiga hufvud och
sin likaledes afplattade stjert, som bär många rader fjäll. Tandbyggnaden utgöres
af 2 till 4 framtänder i öfverkäken, 2 fram- och 2 hörntänder i underkäken och 18
till 20 trekantiga, trubbiga kindtänder. Den veckiga huden på bålen beklädes af
likartade, rundadt fyrkantiga fjäll, som på hufvudets öfversida öfvergå i små, släta,
oregelbundet mångkantiga plåtar.
Taggstjerten, arabernes Dabb (Uromastix spinipes, fig. 30) kan uppnå en
längd af 60 cm., hvaraf stjerten upptager omkring 24 cm., och är på öfra sidan
temligen likformigt brun eller olivfärgad, under parningstiden till och med glänsande
gräsgrön, på undersidan gröngulaktig och på öfversidan oregelmessigt brunfläckig. -
Alla taggstjertar hafva ett högst egendomligt utseende och göra ett intryck af
oböjlighet och stelhet, hvilket de i verkligheten likväl blott till en del motsvara. Till
sin vistelseort utvälja de alltid öde eller ödsliga, steniga trakter, utan att likväl
undvika bebodda orter. Taggstjerten förekommer, enligt Er h ar d, på Kreta och
öarna Melos och Santorin, men hans egentliga hemlandsområde ligger sydligare. I
Judéens öknar är han lika talrik som på passande ställen på ömse sidor om nedra
Nilen eller i klippclalarne uti Saharas område och de öknar, som omgifva norra delen
af Röda hafvet. Der sandöknen herskar fullständigt, finnes han icke, men på alla
lågländta ställen, på hvilka ett någon gång fallande regn framkallar e,n oni än så
torftig vegetation, uppträder han med säkerhet. - Möter man en taggstjertödla, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
