Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRÄDORMAR.
123
träden, hvilande på bladen eller tjocka grenar, men icke sällan äfven på marken. -
Äfven i Brasilien anses denna orm oskadlig, men det oaktadt såg folket med
förskräckelse på, när prinsen och hans följeslagare med händerna grepo de vackra, hala
djuren. I yttersta nödfall sätter sig sipon för öfrigt till motvärn mot menniskorna,
hvilket synes kunna framgå af ett Schomburgks meddelande. »På en af mina
jagt-utflygter», säger han, »såg jag en två meter lång orm långsamt komma emot mig,
men ännu var afståndet för stort för att afgöra, om ormen tillhörde de giftiga
arterna eller icke. Båda piporna i min dubbelbössa voro laddade; jag lägger an,
skjuter, och i krampaktiga vridningar slingrar sig djuret rundt om i en krets. Ett
flaxande i grenarne af det träd, hvarunder jag stod, ådrager sig min uppmärksamhet
- två vackra, för mig obekanta papegojor, som suttit i trädets skugga och blifvit
uppskrämda af skottet, slå sig åter ned på yttersta änden af en gren. Ormen tycktes
dödligt sårad, och den ännu laddade bösspipan fålde en af de båda foglarne. Nu
ser jag, att ormen mödosamt vänder sig mot ett tjockt snår, i hvilket han försvinner,
medan jag laddar. Med geväret i hand uppsöker jag honom åter, dervid plötsligt
det sårade djuret, som sett mig nalkas och gjort sig färdigt till språng, kastar sig
mot min axel och kommer mig att taga ett väldigt skutt baklänges. Ännu stel af
skräck, utan att veta, om jag var sårad, sig jag djuret åter rusta sig till språng,
som dock förekoms af ett väl rigtadt skott. Vid undersökning fann jag mig sjelf
lika litet sårad som att min rasande fiende var en giftig orm; det var endast en
oskadlig sipo.
»
#
Underfamiljen Trädormar (Dendrophince), som G ti n t h er upphöjer till en
särskild liknämnd familj (Dendrophidce), utmärkes af en mycket långsträckt och
smärt, på sidorna sammantryckt kropp. Hufvudets plåtbeklädnad erbjuder ingenting
ovanligt, deremot består kroppens beklädnad af mycket smala, taktegellagda fjäll,
som täcka hvar andra temligen långt. Bukfjällen äro dubbelt kölade och derför något
uppdrifna på sidorna, plåtarne på stjertens undersida äro ordnade i två rader. Ingen
af tänderna utmärker sig genom särskild storlek.
I Ostindien och på de angränsande öarna lefva Glansormarne (Dendrophis),
till hvilket slägte hör indiernes Se h ok ar i (Dendrophis pictus), en präktig trädorm
af 1,3 m. längd, hvaraf icke fullt en tredjedel kommer på stjerten.
Hos den tredje underfamiljen, som omfattar Piskormarne (Dryophinae),
och enligt G ii n t h ers åsigt bildar en egen familj, äro kropp och stjert utöfver alla
vanliga proportioner långa och smala; hufvudet är mycket långt och smalt, framtill
starkt tillspetsadt, icke sällan snabelformigt föiiängdt genom en mycket
framskjutande nosplåt, som hos några arter kan blifva ett rörligt bihang. Betecknande för
de hithörande ormarnes, i synnerhet de asiatiska arternas tandbyggnad äro en lång, ett
slags bet eller huggtand liknande tand i midten af öfverkäksbenet och en tydligt fårad
tand vid dess bakre ände. - Piskormarne bära ingalunda sitt namn utan skäl, ty
de kunna verkligen jemföras med en pisksnärt, så utomordentligt smal och
långsträckt är deras kropp. På marken äro deras rörelser tröga och klumpiga, i trädens
grenar deremot lika behagliga som skickliga. Med den smala kroppen lägga de några
ringar kring en gren; så skaffa de sig stöd och säkerhet åt sina rörelser och äro
derigenom i stånd till att röra sig i hvarje rigtning, antingen det gäller att slunga
sig långt fram för att vinna byte eller att svinga sig till en aflägsen gren, på hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
