Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFTIGA ORMAR. 127
derstädes årligen falla offer för giftiga ormar. Det resultat, hvartill han med
regeringens understöd kommit, är förfärande. Noggrannast, ehuru på långt när icke
fullständiga, voro uppgifterna från presidentskapet Bengalen. Inom dettas område
dogo under det enda året 1869 icke mindre än 6219 menniskor af ormbett, nemligen
2374 män och 2576 qvinnor öfver tolf års ålder samt 663 gossar och 606 flickor
under denna ålder, således till sammaus 3037 manliga och 3182 qvinliga personer.
Oftast hade äldre qvinnor blifvit bitna, minst ofta flickor. Bland de, som dött af
ormbetten, befunno sig personer af hundra års ålder och tre månader gamla barn.
Den farligaste ormen synes vara giasögonormen, for hvilken bevisligen 959 menniskor
fallit offer, dernäst kraiten. Det uppgifna antalet ormbitne i hela Indien steg för
ett år till icke mindre än 11416, men dessa siffror motsvara enligt Fayrers bestämda
åsigt på långt när icke de verkliga. Många ormbett anmälas i allmänhet icke: de
infödde regeringstjenstemännen bekymra sig endast i undantagsfall om dylika
alldagliga händelser, och infödingarne foga sig med en så utpreglad undergifvenhet i
det oundvikliga, att de icke anse det löna mödan att tala mycket derom. Derför
tror sig Fayrer också böra antaga, att årligen minst 20000 menniskor förlora lifvet
till följd af ormbett. Om nu också befolkningen är mycket talrik i de provinser,
från hvilka Fayrer erhållit uppgifter, och i dern kan beräknas till nära 1’20 millioner,.
så förlorar likväl ofvannämnda förhållande ej derigenom sin betydelse och bevisar det
redan på romarnes tid uttalade påståendet, att de giftiga Ormarne i Indien måste
räknas till landets fruktansvärdaste plågoris, i jemförelse hvarmed, såsom jag vill
tillägga, tigrar, pantrar och vargar äro betydelselösa varelser.
Vid all olikhet, i yttre gestalt och byggnad liksom i lefnadssätt, ega emellertid
de giftiga Ormarne i sina giftverktyg ett kännetecken, som med säkerhet och för den
någorlunda öfvade iakttagaren äfven med en viss lätthet skiljer dem från de icke
giftiga Ormarne. De bilda derför en fullkomligt naturlig underordning, Giftiga
ormar (Toxicophidia). Deras öfverkäksben är, såsom redan anmärkts, jemförelsevis
kort och hos alla giftormar med nattligt lefnadssätt särdeles förkrympt samt är så
väl hos dessa som hos de öfriga arterna mycket rörligt, emedan det baktill ledar mot
det långa och smala yttre vingbenet och medelst detta, som sättes i rörelse af egna
muskler, kan skjutas framåt och dragas till baka. Hos dag-giftormarne är tanden
starkare fäst vid öfverkäken än hos natt-giftormarne, men hos så väl de förra som
de senare sitter den icke i en tandhåla, utan fasthålles endast genom band och
fast-växning vid käken. Vanligen är endast en tand på hvardera sidan utbildad, men då i
hvardera käken alltid finnas flera, l till 6, i utveckling stadda ersättningständer, kan
det hända, att äfven två af dem utbildat sig på hvardera sidan och samtidigt äro i
verksamhet. Af ersättningständerna, hvilka sitta lösa på käkbenet, är alltid den, som
står närmast gifttanden, den mest utvecklade. På hvardera sidan af tanden finnes
en hudlik utvidgning af tandköttet, så att derigenom bildas en slida, som upptager
tanden, då öfverkäken drages till baka. Jemte en vid roten befintlig håla, som är
afsedd för tandens näring och finnes hos alla ormar utan undantag, eger hvarje
gifttand derjemte ett långs efter tanden löpande rör, som alltid ligger på tandens
främre, hvälfda sida och med två öppningar mynnar utåt. Den ena af dessa
öppningar, som alltid visar en mer eller mindre afrundad genomskärning, befinner sig
nära tandroten och förmedlar giftets inträde i tanden genom att vid munnens
öppnande och tandens deraf betingade förändring i läge upplyfta sig öfver giftkörtelns
utförsgåug. Den andra öppningen, som ligger i tandens spets och tjenar till utlopp
åt giftet, har deremot mera form af en springa. Hos de flesta giftormar äro dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
