- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
405

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SILLFISKAR. 405

dessa båda haf. Till sitt lefnadssätt liknar hvassbuken sillen, vistas i likhet med
denna på betydande djup och uppträder årligen i omätliga stim i kusternas närhet
eller annanstädes på grundare vatten. Detta uppträdande sammanhänger dock icke
med lektiden, emedan man endast sällan fångar hvassbukar, hos hvilka roni och
mjölke äro fullt utvecklade, en omständighet, som skenbart talar för fiskarenas åsigt,
att hvassbuken endast är en ung sill. Detta är nu visserligen origtigt, men deremot
lider det intet tvifvel, att man vid hvassbuksfiske verkligen fångat hundratusenden
och millioner unga sillar, och att således fångsten af sill i hög grad dervid lider
afbräck. - Till fångsten använder man nät med fina maskor, i hvilka alla fiskar af
mindre storlek fastna. Men hvad som väl fastnat i maskorna, säljes under namn af
hvassbuk, till och med, såsom det ofta skett i England, såsom gödningsämne för åkern.
På britiska kusten sysselsätta sig under vintern vanligen fyra- till femhundra båtar
med detta fiske. Många tusen tunnor fångas och säljas for 45 eller 55 öre skäppan.
Under vintern 1829 till 1830 var tillgången på hvassbuk så stor, att det hungriga
London endast kunde förbruka minsta delen och hundratusentals skäppor måste kastas
på åkrarne. En dylik härjning är väl egnad att taga allmänna uppmärksamheten i
anspråk, ty om också bland de milliarder sålunda fångade fiskarne endast millioner
unga sillar finnas, så bidrager likväl denna förlust med tiden till att utarma
fiskvattnen. Äfven vid tyska kusten, i synnerhet i Östersjön, fångas årligen milliontal,
endast vid Eckernförde i medeltal omkring sexton millioner hvassbuk, som merendels
rökes och derefter utskickas i handeln under namn af »Kieler Sprotten», hvaremot
man i Sverige och Norge lägger in denna fisk i kryddor och säljer den under namn
af »ansjovis».

* #

Af de i europeiska haf lefvande sillarna komma Stamsillarna (Al au s a) upp i
floderna för att leka. Deras kännetecken, hvilka af några fiskkännare icke anses
tillräckligt betydande for att tillåta grundandet af ett slägte, ligga i den från sidorna
sammantryckta kroppen med skarp, sågformigt tandad bukkant, i mellankäkens djupa
utskärning i nosspetsen, äfvensom i tänderna, som äro mycket fina, spetsiga och lätt
falla bort samt inskränka sig till mellan- och öfverkäken, hvaremot underkäken, plog-,
gom- och tungben äro tandlösa.

M aj f i ske n eller Staksillen (Alausa vulgaris, fig. 158, c} visar sig äfven för
den icke sakkunnige såsom en nära frände till sillen. Munnen är klufven ända till
under ögonen; ögat täckes delvis af ett broskartadt halfmånformigt främre och ett
bakre ögonlock. Gälbågarne äro på sin främre sida besatta med många tätt stående,
långa och tunna små skifvor (taggar). Kroppslängden utgör 60 cm. och derutöfver,
vigten kan uppgå till 1V2-2]/2 kg- Staksillen är vid Sverige mycket sällsynt.

Allmännare förekommer hos oss den mindre Sta m sillen (Alausa Finta), som
från föregående företrädesvis skiljer sig genom de jemförelsevis få, 20-30 på första
gälbågens nedra halfva stående, korta och tjocka taggarne på gälbågarnes främre
sida. Till färgen liknar hon nästan alldeles föregående. - Till lefnadssättet
öfverensstämma båda arterna. De bebo alla haf, som skölja de europeiska kusterna,
uppehålla sig i dem på temligen stort djup, uppträda i floderna tidigare eller senare, allt
efter som dessa blifva isfria, och vandra om våren upp i dem för att leka. Fiskarena
känna ganska väl till dessa arter, emedan de göra mera buller, då de röra sig, än
andra fiskar, draga fram nära vattenytan och dervid stundom åstadkomma ett larm,
»som om en svinhjord befunne sig i vattnet». Under detta oväsen, som icke är
olikt svinens grymtning och som framkallas genom slående med stjerten, afgifva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0413.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free