Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En tvungen förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 247 —
Hon hann icke afsluta sin mening. Vivi hade kommit in,
tydligen mycket brådskande, fast hon hejdade sig, då hon fick
se sin mor.
— Hvad vill du Vivi ? hördes öfverstinnan fråga med
ovanligt mildt tonfall.
— Ingenting. Jo, det var sannt, Allan undrade. . . .
— Är middagen serverad?
— Ja, mamma. Sofi i köket ville visst. . . .
— Jag kommer! Bed Allan titta in här ett tag.
Jane syntes hågad att lämna rummet på samma gång som
Vivi och hade redan växlat en betydelsefull blick med halfsy-
stern, då öfverstinnan hejdade henne sägande:
— Stanna kvar, Jane! Vi skola höra, hvad din man säger
om mitt förslag.
— Hvilket förslag?
— Vänta får du höra. Kanske han icke vill?
— Gå in på Vivis och Kurts . . . löjtnant. . . .
— Silfversporres förlofning, tror du? . . . Jo men, det
vill han visst det . . . Hvad skulle han väl ha annat än till
och med riktigt stora intressen af ett sådant parti? tilläde hon
med en sarkastisk blick, som fru Jane allt för väl uppfattade
till dess betydelse på samma gång som hon undrade öfver, hvad
det nu skulle bli för familjeråd.
“Undrade“ är kanske icke rätta ordet. Efter hvad som
nyss förefallet, hade fru Jane en känsla af slö resignation, som
följt på hennes nyss uppflammande vrede mot sig själf öfver att
besinningslöst gifva efter för fostermoderns nog så listigt fram-
kastade påståenden, hvilka, hur sanna de än kunde vara, likväl
ej af henne kunde ledas i bevis.
Denna slöhet hade till viss grad äfven bortjagat hennes
fruktan för, att Allan skulle få veta något. Hon visste ju, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
