Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Han tystnade och tycktes försöka behärska sig, han
kämpade mot sin upprördhet med onaturlig styrka
men snyftade till sist igen. Men nu lät rösten fastare,
icke fullt så vansinnig som nyss:
— Och ni säger ingenting, ni, David Ramm? De
säger att ni heter David Ramm — men vad vet jag,
jo visst, David Ramm. Sitt ned, jag ber er, jag är
ändå en människa, ni är kanhända också en — kan
ni inte tala med mig, ni skall ju vara så intelligent?
Hör ni! skrek han plötsligt liksom i raseri, pekande
på en stol med armstöd, sitt ner, säger jag! Ni är
ju min gäst — inte sant? Sitt ned! säger jag, ni är
väl inte feg så att ni springer er väg? Sitt ned! jag
befaller det!
David satte sig, mycket vit i ansiktet, med en min
som en ångerfull brottsling tog han emot varje ord
som ett piskrapp, som ett piskrapp väl förtjänt. Å,
det kändes nästan som en barmhärtighet att bli
plågad så rättfärdigt, så rättvist. Måtte han bara
förbanna mig, tänkte han, det skall göra det lättare för
mig.
— Så ja, vi har en del att tala om, en del att
tala om. Han hade slutat snyfta och stirrade på den
unge mannens ansikte, men utan hat, bara med
förtvivlan i varje min och rörelse. — Jag har vetat det
här, att det skulle gå så — det är mitt öde, men vet ni
vad ni har gjort? Tror ni på Gud, herr David Ramm,
tror ni sådant? Jag — har också trott på en Gud,
när jag var ung •— och — han pekade häftigt mot
sängkammardörren — hon har hjälpt mig att tro. Ni
kan inte tro vad vi älskade varandra! Vad jag
älskade henne! Hur jag slitit och släpat och svultit —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
