Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Intrigen knyter sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Louvren, drev omkring ensam på Paris’ gator klockan
halv tolv på natten med risk att bli bortförd ännu en gång?
Det måste således gälla en mycket viktig affär, och
vilken är den framför alla andra viktiga affären för en kvinna
på tjugufem år? Kärleken!
Men var det för sin räkning eller för någon annans
hon utsatte sig för dylika äventyr? Se där de frågor den
unga mannen gjorde sig själv, med sitt hjärta redan pinat
av svartsjukans onda ande varken mer eller mindre, än om
han varit en erkänd älskare.
Det fanns för övrigt ett mycket enkelt medel att förvissa
sig om vart fru Bonacieux var på väg, och det var att följa
henne; detta medel var så enkelt, att d’Artagnan tillgrep
det helt naturligt som av instinkt.
Men vid anblicken av den unga mannen, som steg fram
från muren som en staty ur sin nisch, och vid ljudet av de
steg, hon hörde bakom sig, uppgav fru Bonacieux ett lätt
skrik och tog till flykten.
D’Artagnan sprang efter henne. Det var ingen svår sak
för honom att hinna upp en kvinna, som hindrades av sin
kappa, och han hann mycket riktigt upp henne, innan hon
hunnit tredjedelen av den gata hon kastat sig in på. Den
stackars kvinnan var uppgiven, icke av trötthet, men av
förskräckelse, och när d’Artagnan lade handen på hennes axel,
sjönk hon ned på ett knä och utropade med kvävd röst:
»Döda mig, om ni vill, men ni får ingenting veta!»
D’Artagnan reste upp henne, i det han lade armen kring
hennes liv; men då han av hennes tyngd märkte, att hon var
nära att förlora medvetandet, skyndade han att lugna henne
med försäkringar om sin tillgivenhet. Dessa försäkringar
betydde intet för fru Bonacieux, ty sådana kunna göras,
trots de värsta avsikter i världen; men rösten gjorde allt.
Den unga kvinnan tyckte sig känna igen klangen av denna
röst; hon slog upp ögonen, kastade en blick på mannen,
som förorsakat henne så mycken förskräckelse, och då hon
därvid kände igen d’Artagnan, uppgav hon ett rop av glädje.
»O, det är ni!» sade hon. »Min gud, jag tackar dig!»
»Ja, det är jag», sade d’Artagnan, »som himlen sänt att
vaka över er.»
»Var det i den avsikten som ni förföljde mig?» frågade
den unga kvinnan med ett leende fullt av koketteri, i det
hennes skämtsamma lynne tog överhand, sedan all fruktan
försvunnit, i samma ögonblick hon kände igen en vän i den
hon tagit för en fiende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
