Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Intrigen knyter sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack, jag skulle hellre velat att jag aldrig sett er!»
utbrast han med den naiva brutalitet, som kvinnorna ofta
föredraga framför sökta artigheter, emedan den blottar
tankens inre och bevisar känslans seger över förståndet.
»Nåväl», återtog den unga kvinnan med nästan smekande
röst och tryckande d’Artagnans hand, som icke hade släppt
hennes, »jag vill inte tala som ni, ty vad som är förlorat i
dag, behöver inte vara det för framtiden. Vem vet om
inte, då jag en dag känner mig fri, jag kommer att
tillfredsställa er nyfikenhet?»
»Och gör ni samma löfte i fråga om min kärlek?» utbrast
d’Artagnan utom sig av glädje.
»Åh, därvidlag förbinder jag mig inte till något! Det
kommer att bero på de känslor ni kan lyckas väcka hos mig.»
»Det vill med andra ord säga att för närvarande ...»
»För närvarande har jag inte hunnit längre än till
tacksamheten.»
»Ack, ni är för mycket hänförande», sade d’Artagnan
sorgset, »och ni missbrukar min kärlek!»
»Nej, jag begagnar mig av ert ädelmod, det är
alltsammans. Men tro mig, vissa människor finna varandra alltid
till sist.»
»Ack, ni gör mig till den lyckligaste människa i världen!
Glöm inte den här aftonen och glöm inte ert löfte!»
»Var lugn, på rätt tid och ställe skall jag påminna mig
allt. Men gå nu, för guds skull gå! Man väntade mig
precis klockan tolv och jag kommer för sent.»
»Fem minuter bara.»
»Ja, men i vissa fall kunna fem minuter vara fem sekel.»
»Ja, när man älskar.»
»Nå, hur kan ni veta, att jag inte har att göra med en
som är kär?»
»Det är en man, som väntar er?» utropade d’Artagnan —
»en man!»
»Seså, börjar ni nu igen?» sade fru Bonacieux med ett
halvt småleende, som icke var fritt från en viss otålighet.
»Nej, nej, jag går, jag skyndar! Jag tror på er, jag vill
visa min hängivenhet i allt, om också denna hängivenhet
skulle vara en dumhet. Farväl, min fru, farväl!»
Och liksom han känt sig icke äga styrka att skiljas från
den hand, som han höll i sin, annat än på ett våldsamt sätt,
avlägsnade han sig springande, under det fru Bonacieux,
liksom nyss förut på fönsterluckan, slog tre sakta och
avmätta slag på porten; kommen till gathörnet, vände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
