Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARAMIS’ OCH PORTHOS’ UTRUSTNING 137
»Ja, om ni visar mig en viss broderad näsduk.»
»Här är den», sade Aramis, i det han tog en nyckel, som
han bar på sitt bröst, och öppnade ett litet ebenholtsskrin,
inlagt med pärlemor ; »här är den, som ni ser.»
»Det är bra», sade tiggaren; »skicka nu bort er betjänt.»
Bazin hade verkligen, nyfiken som han var att få veta vad
tiggaren kunde vilja hans herre, följt honom hack i häl och
kommit in nästan samtidigt med honom; men denna skynd-
samhet hade han icke stor nytta av, ty på tiggarens upp-
maning gav hans herre honom en vink att avlägsna sig, och
han måste lyda.
Då Bazin gått sin väg, kastade tiggaren en hastig blick
omkring sig för att förvissa sig om, att ingen kunde se eller
höra honom, öppnade sin trasiga tröja, som hölls nödtorftigt
ihop av ett läderbälte, och började sprätta upp övre delen
därav och tog fram ett brev.
Aramis uppgav ett glädjerop, då han fick se sigillet, kysste
utanskriften och öppnade med nästan religiös vördnad bre-
vet, som hade följande lydelse:
»Min vän! Ödet vill att vi ännu någon tid måste förbli
skilda från varandra, men ungdomens dagar äro icke för all-
tid förlorade för oss. Gör din plikt på ärans fält, jag gör
min på annat håll. Tag emot vad budet lämnar dig; gör
fälttåget som en god och tapper adelsman och tänk på mig,
som ömt kysser dina mörka ögon.
Farväl, eller snarare, vi tröffas igen !»
Tiggaren fortfor att sprätta upp och tog en och en ur
sina smutsiga kläder fram hundrafemtio dubbla spanska
pistoler, som han radade upp på bordet; därpå öppnade han
dörren, bugade sig och skyndade bort, innan den unga man-
nen, som stod där alldeles häpen, kommit sig för med att
säga ett enda ord till honom.
Aramis läste nu om brevet och fick se, att det hade ett
postskriptum :
»P.S. Du kan taga väl emot den, som lämnar fram detta
brev; han är greve och grand av Spanien.»
»Gyllene drömmar!» utropade Aramis. Ack, vad livet
ändå är härligt! Ja, vi äro unga, oss vänta ännu lyckliga
dagar! O, åt dig, åt dig helgar jag min kärlek, mitt blod,
mitt liv! Allt, allt, allt, min sköna älskarinna!»
Och han kysste brevet passionerat utan att ens se åt gul-
det, som blänkte på bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
