Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 TRETTIOFEMTE KAPITLET
Mylady tycktes vara rusig av glädje; hon lät Ketty upp-
repa för sig ända till de minsta detaljer av det föregivna be-
söket hos greve de Wardes, på vad sätt han tagit emot hen-
nes brev, vad han hade svarat och hurudant uttrycket i hans
ansikte varit, om han såg mycket förälskad ut; och på alla
dessa frågor måste den stackars Ketty, som var tvungen att
hålla god min, svara med halvkvävd röst, vars bedrövade ton
mylady icke ens märkte, till den grad självisk är lyckan.
Slutligen, när timmen för mötet med greven nalkades, lät
mylady verkligen släcka alla ljus inne hos sig och befallde
Ketty att gå in till sig igen och att släppa in de Wardes, ge-
nast han skulle komma.
Kettys väntan blev icke lång. Knappt hade d’Artagnan
genom nyckelhålet i sitt skåp sett allt försänkt i mörker,
förrän ban rusade ur sitt gömställe, i samma ögonblick Ketty
stängde mellandörren.
»Vad är det för buller därinne?» frågade mylady.
»Det är jag», sade d’Artagnan halvhögt, »jag, greve de
Weardes.»
»O, min Gud, min Gud!» mumlade Ketty, »han har inte ens
inväntat den timme han själv bestämt!»
»Nå», sade mylady med darrande röst, »varför kommer ,
han inte in? Greve, greve», tillade hon, »ni vet ju, att jag
väntar er !»
Vid denna kallelse sköt d’Artagnan sakta undan Ketty och
skyndade in i myladys rum.
Om någonsin raseri och sorg böra pina en människas själ,
så är det väl älskarens, som under en annans namn tar emot
kärleksbedyranden, ämnade åt hans lyckliga rival.
D’Artagnan befann sig i en smärtsam belägenhet, som han
icke beräknat; svartsjukan pinade hans hjärta och han led
nästan lika mycket som den stackars Ketty, som i detta
ögonblick satt och grät i rummet bredvid.
»Ja, greve», sade mylady med sin mest smekande röst, i
det hon ömt tryckte hans händer i sina, »ja, jag känner mig
lycklig över den kärlek jag tyckt mig kunna läsa i edra
blickar och ord, varje gång vi träffats. Även jag älskar er.
Ack, i morgon, i morgon önskar jag något minne av er, som
bevisar mig, att ni tänker på mig; och som ni kunde glömma
mig, så se här!»
Öch hon tog en ring från sitt finger och satte den på d’Ar-
tagnans. D’Artagnan erinrade sig ha sett en synnerligen
vacker ring på myladys hand; var det den, hon nu gav ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
