Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 TRETTIONIONDE KAPITLET
Ehuru han kände sig ha ett kraftigt understöd var det
icke utan en viss oro den unga mannen steg för steg gick
uppför den stora trappan. Hans uppförande mot mylady var
icke så alldeles olikt ett förräderi, och han anade de politiska
förbindelserna mellan denna kvinna och kardinalen; dess-
utom var ju de Wardes, som han tilltygat så illa, en av hans
eminens” trogna, och MArtagnan visste, att om kardinalen
var fruktansvärd för sin fiender, så var han även mycket
fäst vid sina vänner.
»Har de Wardes talat om hela affären för kardinalen, vil-
ket inte är att tvivla på, och har han känt igen mig, vilket
är antagligt, så kan jag nästan betrakta mig som en dömd
man», tänkte d’Artagnan skakande på huvudet. »Men var-
för har han dröjt tills i dag? Nå, det är mycket enkelt:
mylady har väl varit framme och beklagat sig för honom,
med den där skenheliga smärtan, som gör henne så intres-
sant, och denna sista förbrytelse har kommit kärlet att
rinna över»
»Lyckligtvis», fortfor han i sin tankegång, »har jag mina
goda vänner därnere, och de skola inte låta mig föras bort
utan att ingripa. Men emellertid kan inte herr de Trévilles
musketörkompani ensamt bekriga kardinalen, som förfogar
över hela Frankrikes truppstyrka och inför vilken drottnin-
gen är maktlös och kungen viljelös. D’Artagnan, min vän,
du är tapper, du har utmärkta egenskaper, men kvinnorna
komma att störta dig!»
Han hade hunnit till denna bedrövliga slutsats, då han
trädde in i anmälningsrummet. Han lämnade sitt brev åt
en vakthavande, som förde honom in i väntsalen och för-
svann i palatsets inre.
I denna väntsal uppehöllo sig fem eller sex man av kardi-
nalens garde, som, emedan de kände igen d’Artagnan och
visste, att det var han, som hade sårat Jussac, betraktade ho-
nom med ett egendomligt leende.
Detta leende syntes d’Artagnan vara ett dåligt tecken, men
som vår gaskognare icke var lätt att skrämma, eller snarare
som han, tack vare hans landsmäns medfödda stolthet, icke
gärna lät någon se, vad som försiggick i hans inre, när det
hade någon likhet med fruktan, så ställde han sig helt stolt
framför herrar gardister och väntade med handen i sidan,
i en ställning som icke saknade ett visst majestät.
Den vakthavande kom tillbaka och gav d’Artagnan ett
tecken att följa sig. Det föreföll den unga mannen som om
gardisterna viskade sins emellan, när han avlägsnade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
