Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Otto Funcke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Otto Funcke
För Julottan av Elias Grip.
De allra flesta av mina unga läsare ha
nog hört namnet Otto Funcke. Genom sin
omfattande verksamhet såsom författare av
kristliga berättelser och uppbyggelseskrifter
har han blivit känd vida över ’sitt tyska
hemlands gränser. Han var också en varm vän
av vårt land och har utgivit synnerligen
intressanta reseskildringar från Sverige. Jag vill
i dag berätta några drag ur denne
gudhängivne nians liv och särskilt dröja vid hans
barndom och ungdom.
Otto Funcke härstammade från Rhenlandet
och föddes i den lilla staden Wiilfrat nära
Dusseldorf en marsdag 1836. Hans
barndomshem var präglat av varm gudsfruktan.
Fadern var läkare med vidsträckt praktik och
hade inte alltid så mycken tid som han
önskade att ägna åt sina barn, men han följde
med intresse deras utveckling och övervakade
deras studier.
Modern var en varmhjärtad troende
kvinna, alltid redo att med råd och dåd bistå dem,
som voro i behov av hjälp. Bibeln var hennes
käraste läsning, och, redan då de voro ganska
små, samtalade hon med sina barn om Gud
och sökte lära dem att vara kärleksfulla och
hjälpsamma mot sina medmänniskor. I
åtskilliga avseenden var hon före sin tid.
Sålunda hörde hon till de allra första på sin ort,
som förstodo betydelsen av hednamissionen
och arbetade för att väcka förståelse och
intresse för denna Guds stora rikssak.
Under barndomsåren var Otto så sjuklig,
att han ej såsom bräderna kunde gå i skola.
Sin första bokliga undervisning erhöll han av
modern i hemmet. Dessa ensamhetsstunder
med den fromma modern voro av stor
betydelse för hans utveckling och han lärde sig tidigt
att se både livet1 och historien i evighetens
ljus.
Så småningom förbättrades emellertid hans
hälsotillstånd, och då han var 15 år gammal,
fick han för första gången lämna
föräldrahemmet och komma till gymnasiet i Giitersloh.
Denna läroanstalt var då nyligen upprättad
och lärjungeantalet var ej stort. Därigenom
kommo eleverna i ett mera personligt
förhållande till sina lärare, än vad som är möjligt
vid stora skolor, och de fingo ofta med sina
lärare företaga vandringar i de natursköna
omgivningarna.
Genom sin begåvning och flit och sitt glada,
hurtiga ’sätt gjorde sig Otto snart omtyckt
av både lärare och kamrater, och bland de
senare blevo flera hans vänner för livet.
En dag fick gymnasiet besök av den
vördnadsvärde ledaren för Tysklands äldsta
diakonissanstalt, Dr. Wichern, som då förrättade
morgonbönen. Det blev en evighetsstund för
Otto. Nog hade det redan förut varit hans
önskan att höra Herren till, men hans livliga
sinne hade dragits även åt världsligt håll. Nu
fattade han ett fast beslut att helt överlämna
sig åt Guds ledning, och på samma gång
vaknade hos honom en innerlig håg att själv bliva
en Ordets förkunnare. Han skrev genast
därom till sin goda moder, och hon tackade och
lovade Gud, som hade hört hennes böner för
sin sons frälsning.
När Funcke med heder avslutat sina studier
vid gymnasiet, begav han sig till universitetet
i Halle för att där studera teologi. Därifrån
flyttade han emellertid snart till det sydtyska
universitetet i Tubingen. Bland professorerna
där fanns det nämligen en, vilkens
undervisning och ledning han särskilt längtade efter,
och det var den fromme Tobias Bäck. Under
det Funcke sysslade med teoretiska studier,
hade han tagit intryck av en starkt
förstånds-mässig riktning, som vid denna tid gjorde sig
gällande bland teologerna, och mörka tvivel
hade uppstått i hans själ, tvivel, som voro av
den art, att han ej längre var viss om att
kunna avlägga prästlöftet. Men den faderlige
och erfarne Bäck visade honom den väg han
hade att gå, vägen till Frälsaren, som kan och
vill hjälpa ur all nöd både lekamlig och
andlig. Och åter fick den unge Funcke frid i sin
själ och tackade Gud därför.
I Tyskland är det vanligt, att studenterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 19:57:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/deungast/1933/0011.html
