Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En nyårsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1>7
JULOTTAN
verklig kristen göra så? Åke trodde det
inte. Men Göran hade ju gjort så och hade
vänner, vart han kom. Det var bara Åke
han tycktes gå ur vägen för. Aldrig hade
han tid för sin forne vän. Det var månader
sen’ de sist hade haft något förtroligt med
varandra. Det var som om Göran inte
vågade vara på tu man hand med Åke mera.
Åke knäppte sina händer vid tanken härpå.
»Gode Gud!» bad han i sitt inre. »Tänk på
Göran där borta bland de många vännerna!
Släpp honom inte. Du kan nå honom. Gör
det du. Jag kan det inte».
Då kom någon med raska steg muntert
gnolande på en melodi. Det var Göran och han
kom rakt på Åke. Han nästan hajade till.
»Sitter du här i ensamhet och filosoferar,
Åke».
»Ja, det gör jag», sade Åke. »Och vet du.
Jag kände mig verkligen en smula ensam i
levall. Jag tänkte till och med på min gamle
vän Göran. Det var allt länge sen’ jag såg
honom sist».
Åke fattade Görans hand med värme.
»Sätt dig nu här och låt oss bli förtroliga
som förr».
»Tyvärr kan jag det inte i kväll», sade
Göran. »Jag är just på väg till postmästare
Karlssons. Vi skulle ha en sångövning där.
Väldigt trevliga människor må du tro.»
»Gudfruktiga också kanske», undrade Åke.
»Ja, det kan man nästan säga. Elsa, dottern
deras, är rysligt rar och snäll.» Göran kände
att han rodnade — »Hon sjunger så bra och
verkar riktigt allvarlig»,’ fortsatte han. »Och
så är det roligt där, för alltid så känner man
sig välkommen. Du skulle allt rycka upp dig
en smula, Åke, och skaffa dig lite vänner.
Det blir för trist annars vid vår ålder.»
»Bara inte de många vännerna skymma bort
den store vännen för oss», sade Åke
allvarligt. »Känns det inte så stundom för dig,
Göran? När du kommer hem om kvällarna
från vänner och samkväm, hur är det då i
ditt inre? Är du tillfredsställd inför Jesu
blick ?»
Göran ryckte på sig otåligt.
»Du är väl inte min domare?» sade han
med skärpa. »Svara du för dig. Jag svarar
för mig.»
Och så gick han.
»Svara’ för dig vill jag visst inte, men
bedja för dig vill jag», sade Åke med
värme-Göran mumlade något otydligt till svar. Åke
såg efter honom med sorgsen blick. Var det
verkligen lians vän Göran? Åke kunde inte
fatta det. »Käre Jesus», bad han, »släpp
honom inte! Se på honom som du såg på Petrus
en gång, då han satt vid kolelden. Gör mig
skicklig att gå ditt ärende för honom någon
gång. Du har alla medel i din hand. Spara
inget, Herre!»
I timtal satt Åke i sin ensamhet. Det blev
så allvarligt och viktigt för honom själv
också. O, så mycket det finns i världen, som
vill draga en bort från Gud. Och så vacker
dräkt förförelsen kan bära. Lite kristendom
som polityr över det världsliga är ju modernt.
Kanske skall det sägas en gång till många
som menat sig vara kristna: »Jag känner eder
icke». »Ack Jesus!» bad han, »jag vill vara
bland dem som du känner som dina, om så
hela världen misskänner mig.»
Åke sammanträffade inte med Göran på
hela hösten, men inte glömde han honom
varken i tankarna eller i bönerna. Möttes de
helt apropå någon gång, så skyndade Göran
hastigt förbi med en flyktig hälsning. Att
han gästade mycket hos postmästarens, det
visste både Åke och andra. Och varför var
inte svårt att räkna ut.
Det blev jul, och båda fingo ledigt under
juldagarna. Åke var glad som ett barn att
få resa hem till de sina för att fira jul. Men
Göran stannade i staden. Det var en för dyr
resa för så kort ledighet, skrev han och
skickade lite gotter till de gamla där hemma.
Kanske kunde han komma någon gång på
nyåret efter inventeringen? Han hade roligt i
staden. Men hade han kunnat blicka in i
hemmet i den gamla stugan vid skogskanten
på julkvällen, så hade hans julglädje blivit
störd.
Det var nyårsdagen. Vädret var vintrigt
och vackert. Efter hård barfrost hade det
snöat en smula under natten. Det var en
härlig dag, den första på året. Åke var tidigt
uppe och iordning. Det kändes så högtidligt
och ro fullt, att så där ensam hålla nyårsotta
ute i Guds stora helgedom. Till sjön ställde
han sina steg. Skidor och stavar hade han
på axeln. Ensam med sin Gud på nyårsdagen.
Det hade han alltid velat vara och det kändes
så gott. Det var så mycket han ville tacka
för, då han såg tillbaka. Och då han tänkte
på det nya året. Ja, då ville han knäppa sina
händer i bön. Han band på skidorna ooh gled
ut på den vackra vita ytan. O, vad han njöt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
