Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när hon genom skogen far,
där som granen snöhöljd sviktar,
och sin lya räfven har.
Slottsherrn full af undran hörde
bjällrans klang, när släden körde
fram för trappan, där den höll.
Nu ett slag mot porten föll.
”Hvilken kan väl komma nu? —
skynda, Holm, se efter du!”
Fem minuter. Liksom timmar
grefven fann dem. Se, nu glimmar
ljus i slottets vestibul,
och han hör ett mjukt: god jul!
Denna röst till döds kan skrämma —
en blott äger denna stämma —
blott en enda — Evelyn?
Handen skälfver, blek är hyn,
när han stiger upp från bordet.
Där i dörrn hon redan står,
liksom väntar tillgiftsordet.
Men så ung! — Var det i går?
Blicken har ännu sin flamma,
håret har sin gyllne glans,
barmens hvälfning är densamma
som när Evelyn blef hans!
”Är det då ett gyckel bara —
foster af min fantasi?
Evelyn — o, svara, svara!
när i lifvet skildes vi?”
Stilla, mjukt från läppar röda
svaret kom: ”Det var min mor. —
Tillgift, tillgift för de döda!”
Och på knä hon sjönk: ”Var stor!”
Grefven kände tårar strömma —
tårar af ej anad fröjd.
Detta var då mer än drömma,
detta var att åter stiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
