DEN VÄrRmMLÄänDdSka alLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIiDER 167 »hötjämman» upp på lasset. I äldre tider samlade man ofta höet medelst »små stänger, som kallas Häflingar, så att man på ett ställe får ett eller flera lass» (Hedrén).* På samma sätt fortsattes skördearbetet, råg- och havrebärgningen o. s. v. sommaren igenom med de enkla redskap man hade, varunder alltså lie, upptagarkrok och räfsa fingo ersätta alla de moderna maskinerna, men därför också så mycket större anspråk ställdes på den personliga arbetskraften. Särskilt för kvinnan har den nya tiden i detta avseende medfört stora lättnader och gjort det möjligt för henne att mera koncentrera sig på arbetet inomhus. Knappt var höet bärgat, förrän rågen stod färdig att meja, och med nöd var denna under tak, när rågsådden i augusti tog sin början. Och när denna var avslutad, stod ofta havren mogen. Därefter vidtogo för männen tröskningen och rensningen av årets sädesskörd. I tidiga morgonstunden ljödo ofta vid skenet av en brinnande torrvedssticka slagans taktfasta ljud, mera tungt och mödosamt, om tröskaren var endast en, hastigare, lättsammare och gladare, om två slagor jämnt omväxlade och livade arbetets rytm. Till det vanliga sommararbetet hörde också den myckna nyodlingen. Utan dess fortsättning i så pass sen tid skulle vi nu icke haft på långt när så mycken mark att så och skörda på. Å andra sidan lär det icke kunna bestridas, att det myckna odlandet i forna tider sammanhängde med allmogens oförmåga att sköta jorden rationellt. Det i Sverige allmänna tredingsbruket synes icke ha förekommit i Värmland. Åtminstone från 1700-talet, från vilken tid man har tillförlitliga uppgifter om värmländskt jordbruk, förekom efter »gamla Wermelandsviset och efter förfädernas maner» mångårigt, ända till åttaårigt skifte, varvid man »efter förfädernas uråldriga vanor» mest odlade havre, »af hwilken allmogen öfwer hela Wermeland har sin spisning».2 Efter ett års träda hade man på sina ställen ett år råg, ett år »bygg» 1 Jämför uttrycket »Sex tjämmer e hävvelbule, sex hävvelbuler ett 1ass» (Dalby). 3 Ovanstående är hämtat från Mörner (1762) och bekräftas t. ex. av Linnés iakttagelser: »Säden, som här sås, är mäst Hafre, något korn, litet Råg och Hwete. — — Här brukar Bonden det mästa brödet af Hafremjöl, af hwilket han så wäl bakar ordinaire kakor, som tunnbröd.» Västgötaresa. Or.-uppl., s. 239.